SKRIVANDE OCH YOGA

Rubriken är namnet på den sommarkurs anordnad av Medlefors Folkhögskola som jag modigt och nyfiket anmälde mig till och nu är två dagar avverkade. En halvdag i morgon och sen är det över. Det hörs kanske som en längtan efter befrielse men tror inte det kommer att kännas så i morgon. Däremot om gårdagen hade inneburit kursslut hade det nog varit i den känslan.

Helt nollställd med en aning av oro inställde jag mig strax efter klockan 8 i går morse tillsammans med övriga deltagare. Omedelbar start med yoga efter inledande presentation. Min nyfikenhet var till största delen koncentrerad till en för mig helt oprövad aktivitet, yoga. Inte helt lätt att cola ner störande tankar, som det hela tiden gällde att jaga fast och mota bort. Överraskande nog gick ändå tiden fort och känslan efteråt var inte helt fel, kanske kan jag säga i det närmaste behaglig. 

Men så kom skrivövningarna. Min förutfattade mening var väl egentligen att inte kunde det vara något hinder i det fallet, men ack vad jag bedrog mig. Skrivuppgiften kändes totalt omöjlig att greppa, inte tycktes jag kunna få ihop något överhuvudtaget, några kreativa tankar fanns inte alls i mitt huvud. Vad hade jag egentligen gett mig in i, för mitt naiva och enkla skrivande fanns överhuvud taget inte någon plats, tänkte och tyckte jag. För skams kull petade jag ihop några nästan oläsbara rader så pass att jag kom mig ur detta dilemma. 

Vid den dagens slut låg fortfarande den här känslan och guppade i mitt inre, alla andra som gav röst åt sina poem var helt lysande i mitt tycke och jag ifrågasatte verkligen min egen närvaro i sammanhanget. Till råga på allt var jag helt utpumpad när jag kom hem, kvällen gäspade jag mig igenom och gick snart till sängs. Inte var eländet slut för det. Boken som jag börjat läsa kräver som jag tidigare skrivit koncentrerad läsning och nu ställde de otroligt långa meningarna till stor oreda, visste ju inte ens hur början var när jag kom till slutet och fick börja om igen. Till slut gav jag upp och tog min andra bok som ligger på redden på mitt nattygsbord, Omgiven av idioter. Titeln har inget som helst belägg i min situation, är snarare underhållande med stor igenkänningsfaktor. Somnade, vaknade vid ettiden, läste och efter en timme utan att somna om gick jag upp, värmde en mugg mjölk. Det brukar ju bryta sådana tillstånd och faktiskt, till slut måste jag ha somnat för klockan var redan 06.30 när jag tittade nästa gång. Inte alls utsövd men det vara att göra sig i ordning och ge sig iväg för den nya dagens utmaningar.

Mycket yoga även idag som kändes skönt, något lättare att slappna av men fortfarande problem, eller ska jag i stället säga svårt med fokuseringen. Däremot  inte speciellt svårt med rörelserna i sig, så kanske, kanske söker jag mig till någon yogagrupp så småningom. Men att skriva tar emot, skriva på befallning nästan oöverstigligt. Vid dagens skrivuppgift beklagade jag mig lätt för en av deltagarna och faktiskt, hon hade nyckeln i sin hand. Kan du inte börja där, sa hon,  alltså med frustrationen att inte kunna skriva som grund och gammal, klok och vis så lydde jag rådet genom att godtagbart  fästa en liten återblick på papper,  ett ögonblick i mitt liv som kom att förändra mina tankar och hjälpte mig att ta ett litet steg vidare i ett svårt livstrauma.

Inte är jag heller så förlamande trött idag vid hemkomsten och ser fram emot morgondagen. Mitt skrivande kommer troligen även i framtiden att begränsas till mitt bloggande. Jag vill inte försätta mig i en kravsituation, jag vill känna glädjen över att spontant skriva det som kommer för mig. Ett skrivande som egentligen har syftet att ersätta det samtal som jag numera inte har möjlighet att föra med min partner, det där nära, stilla samtalet som var en berikande del av vår gemensamma samvaro. 

Kanske kommer jag ändå att ha med mig lite mer kunskap om att bygga en berättelse, om skrivteknik som förhoppningsvis ska vara till gagn för mig. Dessutom finns det bland deltagarna kontakter som jag gärna kan tänka mig behålla och fördjupa. Framtiden får utvisa.

Där jag sitter och skriver just nu har jag ett fönster mot norr och ett mot söder, i båda ser jag blommande äppleträd. De norra träden, två till antalet, har fullkomligt exploderat och är helt vita med nästan osynliga gröna blad. Mitt eget träd, det mot söder är något försiktigare men det kommer för fullt även det. Till råga på allt så har det dödsdömda körsbärsträdet inte ännu gett upp, det kommer fler gröna blad i år jämfört med fjolårets fåtal. Om det dessutom kommer någon enda blomma så får det ännu ett år på sig att reparera sin skadade växtlighet och kanske hjälper jag till och öppnar upp en ännu större rundel runt stammen, om det kan leda till en förbättrad livssituation-syresättning.