ADVENTSSTÖK

Nu har det verkligen blivit ett långt avbrott i mitt bloggförhållande och ska försöka reparera, kan möjligen kallas rekapitulera den senaste tidens händelser. Eller i verkligheten brist på händelser, det som gäller är ju var man lägger nivån. Men till mitt försvar får jag väl ändå påminna om att min ambition för bloggens innehåll är att skriva om det alldeles vanliga, 'händelselösa' vardagslivet och då beror det på hur mycket jag förringar på grund av att ryggraden i vardagen består ju av ett ständigt upprepande av vanor och beteenden. Det i sin tur är som jag ser det, något som ger lugn och trygghet samtidigt som gränsen till tristess är tämligen smal. Då gäller det att hitta de så kallade guldkornen, avbrotten som stimulerar. 

Till att börja med så bestämde jag mig för en upprepning av förra årets julfirande och gjorde klart med biljettbokning. Julen känns fortfarande lite ångestladdad, som ensam känner jag mig rotlös. Senaste julen var en fröjd, kände delaktighet, gemenskap, och den innehöll de ingredienser som jag sätter värde på. Ett annat guldkorn var ett weekendbesök hos svägerskan i Timrå. Alltid lika trevligt att träffa henne och övriga familjen. Ett mycket pratglatt gäng som blandar skratt och allvar i en härlig mix. Som vanligt lite shopping också, svarta byxor, vitt linne och en svart-vit kofta och inte att förglömma en klanmönstrad grå-vit-röd halsduk. Jag som tidigare alltid åkt tåg från Umeå plus buss hemmifrån testade den här gången buss hela vägen. Tidsmässigt blev det ungefär densamma och jag upplevde resan som något bekvämare. Det var visserligen bussbyte i Umeå men där går man ju inomhus mellan hållplatserna vilket jämfört med bytet från tåg till buss var en bagatell. Det lär bli resformen för framtida besök.

Sen har jag ju den ständigt pågående renoveringen av snickarboa/förrådet. Plötsligt har den kommit till stadiet när jag kan ana resultatet. Nu är det två rum, två hyllor som jag kom över av en slump passade utmärkt som rumsavdelare och blev placerade på plats denna vecka. Under helgen ska jag roa mig med att montera hyllor mm. Jag har köpt inredning, Elfa-system, och väggskenorna sitter fastskruvade på väggen så det är upp till mig att placera de lösa detaljerna. Skjutdörrarna som ska dölja allt detta kommer till veckan och blir förhoppningsvis monterade då, sen är det bara att fylla alla tomma hyllor och skåp!! I den andra delen av utrymmet där jag planerar att placera bl a en bäddsoffa till nöje för mina ev nattgäster ska en del små detaljer åtgärdas. En dörr ska målas, baksidan av hyllorna/rumsavdelaren ska tapetseras och golvet ska täckas med en nålfiltmatta. Den beställdes igår, tapeten har jag funnit på Rusta och köper den i morgon. När detta är gjort och gardinstängerna  är på plats kan jag nog anse projektet avslutat och själva pyntandet tar vid. Det har tagit i princip ett helt år men det känns som om det blir till full belåtenhet. Det kommer dock att återstå ett litet problem, bäddsoffan och snön! Den står nämligen i friggeboden och troligen kommer snön att vara ett hinder för att bära in den, så det blir kanske att invänta barmark, men då............

Fast jag tänker ibland att det var då en evig tur att jag inte är artist, då hade jag vid det här laget varit slut! Jag blir nämligen så otroligt trött av att ha hantverkare här, riktigt uttröttad känner jag mig till och från. Det är väl det att nu måste jag försöka tänka hela tiden, ifrågasätta mitt tänkande och revidera, tänka om och till slut oroa mig för resultatet, att det trots allt inte varit ett bra tänk! Det är då jag upplever gisslet att vara ensam i mina tankar, att det inte finns ett bollplank. Blir det inte till belåtenhet känns allt rätt så surt, man vill ju bara göra om eller åtminstone får man blunda för allt och inte låtsas om hur det blev. Det kräver och en gång när egentligen ingenting blev rätt, projektet gled mig ur händerna på något sätt och det kändes som något inom mig dog. Stressen ökade katastrofalt, och någon riktig pånyttfödelse har jag inte heller upplevt. Men jag tragglar ändå på vidare.

Adventsstädande har jag smugit in mellan varven och julgardinerna, ljusstakarna och de röda julstjärnorna är på plats. Idag ska adventsstjärnorna komma upp i fönstren och jag, som är en egen och envis natur, tänder traditionsenligt inte förrän på söndag för att släcka trettondedag jul. Lite smolk i bägaren är dock att p g a den pågående renoveringen är uterummet belamrat med diverse byggmaterial och jag som förra julen trodde att förrådet skulle stå klart under sommaren bar aldrig upp på vinden det som hör julen till, julpynt, prydnader och belysningar mm. Nu kommer jag inte fram till dessa kartonger och får låta bli att sätta upp ljusslingorna just nu, möjligen längre fram till Lucia kanske. Om inte så får det bli en julhelg med minimal belysning utomhus, julgranen (plast)+belysning ser jag dock, som tur är, en möjlighet att kunna dra fram. Barnet inom mig kan inte föreställa sig en jul utan gran!

Hur blev det här nu då, jag upplever att jag uttryckt mig ganska mollstämt och det kanske i själva verket är så. Min släktforskning som jag verkligen brunnit för har  liksom kommit av sig, jag har på lång tid inte riktigt orkat engagera mig. Och böckerna på nattduksbordet bläddrar jag fram nästan bara en sida åt gången. Hur i all världen ska detta sluta?

Innan jag grottar ner i mig i dystra tankar (inte så nära som det kan låta) får jag se till att komma ut ur morgonrocken, starta tvättmaskinen och ta dagen som den kommer, lite lunch verkar passa bra.  Det är en gråmulen dag, har snöat lite lätt, temperaturen har efter en dip ner till drygt 13 minus återigen ökat och rådjursfamiljen som brukar göra sina besök har för en stund sen varit här och sökt bete. De var dock bara två vuxna djur idag, tidigare har en något mindre medlem varit med. Månne trafikoffer? 

Önskar mina kära läsare som orkat vänta ut mig en trevlig och fridsam första Advent, tänd första ljuset, lyssna på den traditionella musiken och ta hand om varandra.

SNÖ, SNÖ, SNÖ!

Vinterns intåg blev milt sagt våldsamt i år, ingen fegstart så att säga, från noll till ohanterliga mängder på mycket kort tid. Jag tror att vi alla blivit totalt 'insnöade' såtillvida att det enda samtalsämnet för dagen är snön, dess konsekvenser och inte minst snöröjningen. 

Inför Allhelgonahelgen var min plan att som vanligt åka till Lövånger för ljuständning men på fredag bestämde jag att inte ge mig ut på vägen med både klass 1-varning och vägverkets prognos om dåligt väglag med snörök och snösträngar. För första gången på ca 25 års tid fick en annan ordning tillämpas, ljusen tog jag med till närmaste kyrkogård och tände de där. Jag skulle ju dit för att besöka och tända på Börjes grav. Jag brukar samtidigt tända minnesljus för bortgångna vänner och nu blev det några extra ljus tända till minne av övriga i familjen.

Vandringen till kyrkogården tog minst dubbelt så lång tid som vanligt, gatorna var fortfarande oplogade och den genväg jag normalt brukar ta var inte ens upptrampad, det var en riktigt jobbig promenad. På kyrkogården var det däremot fint plogat och just när jag var där bröt solen igenom och det var ett mycket vackert vinterlandskap. Sen en snabbis med buss ner till centrum, inte så mycket uträttat, många stängde tidigt på eftermiddagen så jag tog nästa buss hem. Glatt överraskad kunde jag se att min i nöden räddande traktor hade skottat garageuppfarten, kan bara känna stor tacksamhet för det. 

Snön har fortsatt falla alla dagar från första stund men det har också inneburit att snöskottningen har behövt upprepas en eller ett par gånger varje dag och då är goda grannar en ovärderlig och uppskattad tillgång. I går afton ringde det på dörren och utanför stod en av dessa änglar utrustad med både snösläde och dito skovel. Varnade mig för att det kunde vara halt på uppfarten samtidigt som han skottade densamma!  Själv kunde jag lugnt fortsätta titta på den film jag just hade på gång, helt underbara 'Livet efter dig'. En väninna hade självmant lånat den till mig när hon var på biblioteket och då jag dessutom tidigare på eftermiddagen fått ett mycket kärt besök kunde jag inte annat än känna mig omfamnad av underbar medmänsklig omtänksamhet.  Uppfylld av positiva tankar och tog jag mig med glädje an middagsbestyren. 

Den släktforskningsdag jag hade tänkt mig blev aldrig av under helgen, ja, jag har kollat runt lite ostrukturerat, nästan bara för att inse att alla släktrötter troligen går samman någon gång under århundradena. Det verkar dessutom finnas tre stora släkter i Jämtland som på ett och annat sätt hela tiden kommer upp. Jag vet inte om det kan vara så att dokumentationen kring dessa släkter finns i större utsträckning eller att familjerna har haft större genomslagskraft, stora familjer och medvetna sammangiften för att stärka makt och egendom. På den samiska sidan går gemensamma trådar genom hela nordkalotten, Norge, Sverige och Finland och tycks vara en härva för sig som jag dessutom i det här skedet valt att inte ägna mig åt. Men fascinerande är det hela och torde kunna ta all min tid om jag ger mig hän.

Nu väntar snöskottningen igen, det verkar hela tiden vara konstant snödjup på uppfarten  och lär väl vara det även i fortsättningen eftersom snön faller oupphörligt. Det blir en tur in till stan för att hämta mina nya läsglasögon  och sen hoppas jag läsningen tar bättre fart. De jag har nu har utöver att de ger mig en ihållande hudirritation inte varit till belåtenhet, sitter dåligt och stör läsandet. Trots det kan jag nu lägga några ytterligare böcker till handlingarna; Mario Vargas Llosa Den Blygsamma Hjälten, Sandra Brown; Tystnaden, Dödläge, samt Danielle Steel; Våga Språnget. I Vargas Llosa uppskattade jag framför allt språket, otroligt enkelt men så exakt träffande och beskrivande, man kände sig innesluten och närvarande i händelserna, en ren njutning att läsa.

En ny bok redan på gång och sen ser jag fram emot Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 åren som kommer ut denna vecka. Det blir nåt att bita i! Men nu ska jag först och främst koncentrera mig på att färdigställa det lilla, virkade täcket, som det inte heller blev tillräckligt med tid över till under helgen.

ACK NU ÄR DET VINTER...............

......... dock inte skidan som slinter utan i stället har snöbjörnen kommit fram!

Efter gårdagens ymniga snöfall var det nu alltså dags för första passet med snöröjningsredskapen, snöbjörn och dito skovel. Det ger förträfflig motion, åtminstone blev jag ordentligt varm, ja till och med svettig och behöver en paus innan jag slutför skottningen. Bilen befriades från ett tjockt snölager och fick komma in i värmen efter sommarens utevistelse, av bekvämlighetsskäl har jag inte kört in bilen i garaget. 

Tar tiden i akt och passar på att uppdatera  mitt skrivande som fått en lite längre paus igen. Jag blev lite förstummad fast väldigt glad över uppmärksamheten av ett tidigare inlägg, Sorgens ansikte, som blivit läst ända fram till senaste dagarna. Samtidigt som jag frågar mig; hur kunde jag och kan jag igen?

Jag har dessutom haft hela min uppmärksamhet på den pågående renoveringen av förrådet och nu finns inga rester av snickarboa kvar. Tak och väggar är klara, elektriker kommer närmaste dagarna och sen blir det dags för en snickare att slutföra. Skjutdörrar  till garderobsväggen är beställda och inredningen till densamma har jag nog bestämt klart nu. Det är väldigt bekvämt att kunna pröva sig fram med hjälp av datorn, flytta hyllor och klädstänger mm och försöka sätta sig in i hur allt kommer att fungera. Men allt tar sin tid, nu sätter kanske leveranstiden käpp i hjulet, eventuellt det blir nytt år innan jag kan börja nyttja härligheten. 

Nåja, jag har inte helt grottat ner mig i målarfärg, hyllor och planering i stort, utan en dag det blev helt spontant en IKEA-resa till Umeå då jag ville kolla deras sortiment av hyllor och garderobsinredningar. I hemmets lugna vrå insåg jag att deras alternativ inte passade. Handlade gjorde jag ändå men det blev i andra butiker. Med mig hem hade jag en påse innehållande ett par svarta sammetsbyxor med överdelar i olika varianter, höstekipering med andra ord. Sen tycker jag att det är alltid uppfriskande med en utflyktsdag, vara vad det månde bli. 

En filmvisning, Anomalisa=animerad film,  fick stå tillbaka för ett möte med släktforskningsföreningen men i tisdags var det dags igen. Då visades Susanne Ostens Flickan, mamman och demonerna, en oerhört stark film som både berörde och gav insikt i en psykiskt sjuk människas liv, schizofreni. Och barnets oerhört starka önskan att skydda föräldern. Presentationen av filmen löd 'otäck, men djupt originell och rörande'. Därtill blev också omgivningens totala oförmåga att hjälpa uppenbar, alltså att inte bara se och förfäras över ett missförhållande. På ett sätt bekräftades också min tanke att föräldrar är alltid föräldrar i ens medvetande oavsett vad som finns i bagaget, jag menar just tanken att skydda, bilden man bär med sig får absolut inte kränkas av utomstående. En synnerligen svår uppgift som kräver fingertoppskänsla och fullödig empati! För övrigt gäller det generellt alla människor, att respektera andra människors integritet. Det är troligen bättre att samtala med en person än att fånga upp galopperande rykten och sprida dem som en allmän sanning. Hur blev nu det här, tankarna flög en sväng, men filmen fick mitt högsta betyg och bästa bevis för det är den tankeprocess den skapade. 

Återgår till sist till snön som nu täcker både marken och trädens grenar, novembersolen lyser klart och allt är gnistrande vackert. Jag anar dock att solen försvinner bakom en molnvägg som växer upp i söder, troligen mera snö på gång. Fenomenet snökanon kan också uppenbara sig och då blir det riktigt besvärligt framför allt på vägarna. Det återstår att se om jag kan genomföra planen att åka ner till Lövånger för årets ljuständning i morgon eller på lördag. 

Fortsättningen av dagen städning, lite tvätt kanske och renbäddning av sängen, nu är det dags för duntäcket som hämtats ner från vinden. Kanske bakar jag en banankaka också, det ligger några offer på bänken som måste befrias från sina mörka skal.

För övrigt blir helgen lugn och stilla, då jag ska ägna åtminstone en heldag åt släktforskning plus virka och färdigställa det täcke jag har hållit på med hela hösten. Det blir så spännande att se det resultatet, virkningen har verkligen varit inspirerande och rolig. Dessutom längtar jag efter att umgås med sticknålarna, ser många lockande mönster. Men nu närmar sig redan lunchdags och vilopausen får väl anses förbrukad.