UR DJUPET AV EN SKURHINK.......

........alternativt skurhinkens lov. Min skurhink fick inte lov idag utan fick lov att göra en lov in till badrummet och min lov fick tillfällig gymnastik. Jag roade mig med att kolla upp i SAOL hur många betydelser som finns för ordet lov och jag snickrade ihop ovanstående mening med de olika varianterna; lov-beröm, lov-ledig, lov-tillåtelse, lov-gir,sväng, lov-(hand)lov. Dessutom finns ett stort antal sammansatta ord varav ett var för mig helt obekant nämligen lovbardun, men som varande landkrabba tillhör det inte vardagsspråket. Det är namnet på en flyttbar stötta som har sin plats på lovarts sida så nu har mitt ordförråd ökat. Frågan är väl om jag vare sig kommer ihåg det någon längre tid eller över huvud taget kommer att använda det.

Nu har man ju kommit in i en årstidsstädning som inte går hoppa över, den heliga julstädningen! Jag började så sakteliga med badrummet och hann med en del av tvättstugan också. Väggar, skåp och golv fick sin beskärda del av skurvattnet och allt avslutades med nygamla julgardiner som kom på plats. I badrummet hittade jag en del av mitt borttappade hår och jag önskade att det gått återanvända. Jag har under sensommaren fällt hår i mängder, tycker det verkar som halva mitt innehav försvunnit. Det hände när jag duschade att jag tyckte mig få munnen full av hår och till slut inhandlade jag en förpackning Silicea på apoteket och har snart käkat upp den, jag tror  jag kör en omgång till när jag ändå håller på. Hos frissan kompletterade jag med ett specialschampo som skulle vara verkningsfullt så jag får väl se vad som händer. Jag kan väl tycka att det inte har slutat falla helt men perukhotet känns inte lika påtagligt nu. Då jag inte kan hitta på någon anledning så skyller jag på stress. Men förhoppningsvis blir den plågan mindre vad tiden lider,. Jag ser faktiskt med spänning framtiden an.

Det ser nästan ut som om vi kan få lite mer vinter nu, snön som fallit under natten, ligger faktiskt fortfarande kvar både på gräsmattor och gator

Höstens första, riktiga snö

 Så milt som det ändå är blir de ju aningen slaskigt men hellre det än en snabb temperatursänkning, då har vi halka som ett brev på posten. Mera snö om jag får be, som ligger kvar och packar sig till ett fast och fint vinterväglag.

Nu har jag fått mig en snabb och enkel middag, köttbullar och färsk fettuccine smaksatt med tomat, inte helt fel men en liten höjdare finns i kylen,en saffranssemla  väntar på att få komma ut! Sen blir det en tidig kväll eftersom jag måste gå upp i svinotten för att bli klar att äntra den tidiga lokalbussen kl 05.15. Kan bara hoppas att Lila håller tiden och väcker sin vana trogen vid fyratiden.. Hennes väckningsmetod är synnerligen effektiv, hon buffar eller egentligen stångar med all sin kraft sitt lilla huvud på min käke ända till jag vaknar och pratar med henne. Då ger hon sig och kryper ner  hos mig och somnar till och med en stund innan nästa attack kommer. Troligtvis less  att vänta på mat, hon mjölktrampar för fulla muggar högt spinnande och då är det bara att gå upp och servera drottningen frukost. Den varianten blir troligen inte aktuell i morgon.

SÖNDAG GRÅ OCH KALL

Efter en intensiv dag i går känns det dessutom lite dagen efter, lite trött och avslagen.

Jag gav mig av hemifrån redan strax efter klockan åtta i går morse för att delta i en temadag kring ämnet DNA som verktyg i släktforskningen. Jo jag har nog snöat in lite i den fållan nu och tog därför chansen att höra och lära mer på det området. Då jag dessutom går en kurs i samma ämne kändes det som en bra komplettering och jag går dessutom i spänd väntan på testresultatet på det prov jag själv skickat in. Testresultatet var planerat att skickas ut i dagarna men det har blivit fördröjt ca 14 dagar, men då startar den spännande sökningen efter sk matchningar och när i tiden man kan hitta en gemensam ana, dvs om det går. Hur som helst spännande blir det.  Föreläsningen var också fängslande intressant, jag blev smått imponerad av mig själv som inte tappade focus på hela dan. Med huvudet fullt av funderingar drog jag hemåt vid 15-tiden, tänkte väl att jag somnar säkert när jag slappnar av men det blev tvärtom egentligen, så jag följde även förvecklingarna på Downton Abbey, läste några sidor i den pågående boken innan jag släckte lampan för gott. 

Under sensommar och höst har jag fått ett par trevliga kontakter via min forskning. Dels genom den kvinna som ringde och efter presentationen ställde några frågor om min familj och konstaterade att ; jamen då är vi släkt! Samtalet slutade med att hon rekommenderade mig att ringa hennes far vilket jag lovade göra senare under hösten och för ca tre veckor sen var det äntligen  dags men då jag inte fick något svar ringde jag istället till henne igen. Beskedet då var att fadern just den dagen åkt in akut på sjukhuset och hur det kunde gå för honom var ovisst. Men sa hon då att jag kunde ringa hennes faster som nog hade en del att berätta. Sent på eftermiddagen som det var tänkte jag att det passar kanske passar bättre ringa tidigare på dan. Efter ett par dagar gör jag det, kvinnan-fasterns man svarar och när jag talat om mitt ärende och bett att få tala med henne får jag ett minst olycksbådande svar. Hon var inte hemma utan hade samma dag hjärtopererats! Tablå. Vad är det för familjehemligheter som jag inte får ta del av kan man ju undra eftersom någon makt styr över händelserna till min nackdel.Nåja, jag gör ett nytt försök om drygt en vecka igen, förhoppningsvis med bättre resultat. För övrigt famlar jag mig fram genom kyrkböckerna utan nya fynd som kan ge ljus över historien. Största fördelen hittills är att tiden blir aldrig lång, möjligen glömmer jag mig kvar alltför länge på kvällarna. Att dessutom handskas med en fortsatt trilskande dator gör mig smått frustrerad, jag måste tillbaka till datafirman igen för det här eländet tar bort en del av glädjen.  

Idag när det ändå är så mulet och grått och hela världen smått förlamad efter Paris-dåden gjorde jag mig en skön söndagsförmiddag som startade med frukost i vanlig ordning och sen placerade jag mig i soffan under en pläd och fortsatte läsningen av min bok. Författarinnan har en nästan kuslig förmåga att skriva så att man tycker sig komma huvudperson nära inpå livet och i synnerhet lida med i svårigheterna. Glädjescenerna är inte lika ingående beskrivna, eller jag kan inte leva mig in i dessa lika intensivt. 

De tre senast lästa romanerna har fängslat på olika sätt men Sandra Browns Vittnet var en kuslig läsning som nästan inte gick att ta sig igenom. Oförsonligheten hos Ku Klux Klan har en skrämmande likhet med en del händelser i vår tid. Hur kan ondskan och våldet vinna terräng, ingen människa föds ond och hur kan det fåtal korrumperande maktelitisterna tillåtas fortsätta dra i trådarna. Var finns motpolerna som avväpnar?

Apropå böcker har jag en liten diktbok liggande framme, placerad i kläm mellan Sorgegondolen av Thomas Tranströmer och Dan Anderssons Vackra visor. Diktarens namn är inte lika brett känt men mycket har flödat ur hans penna och jag hoppas familjen förlåter att jag dristar mig till att citera en av dikterna

MIN ARVEDEL

Min arvedel, en vandring är emot en soluppgång
Var morgon när jag startar den, känns vägen betryggande lång

När målet skyms av molnens flykt så finns det ändå där
Något närmare än i går, i ovisshetens sfär

Att dröja något, vänta, vila, stanna till
Sekunderna de blir till år emot det jag icke vill

Men målet syns ju fjärran än, var morgon långt, långt bort
Men vägen mot en soluppgång kan måhända ändå vara kort

Den gamle mannen har nått sin soluppgång, en personlighet som gått ur tiden och hemmahörande i byn Önnesmark där han levt och verkat under sitt liv.
Vila i frid Henry Lindgren.

PÅ MORGONKVISTEN

Stilla hav

Vy från badstranden

Nu blev det alldeles för tidig morgon med åtföljande frukost och jag kände att sömnen pockade efter tidningsläsningen så jag drog mig tillbaka till sovrummet!!!!, kröp ner under täcket med katten och den pågående boken. Tror nästan att ögonen var slutna längre tid än jag läste. Varför jag skriver om detta är därför att min inställning är att i sängen sover man eller ligger där när jag är febersjuk vilket i mitt fall tacksamt nog är synnerligen sällsynt. Å andra sidan vid sådana tillfällen vill jag bara dra mig tillbaka som ett skadat djur och gömma mig tills allt är över. Det verkar det som jag regrederar, har ett omättligt behov av omsorg och inte verkar det särskilt vuxet men jag kan anse det som moget att erkänna. Boken då, ja den är ryslig, handlar om Ku Klux Klan och jag har faktiskt försökt lägga bort den, men fortsätter läsa trots allt. Mörkrets makter är svåra att tacklas med.

Det har gått cirka en vecka sen jag fick tillbaka min uppfräschade dator, håller på att bekanta mig med Windows 10 men har fortfarande vissa tveksamheter. Jag hoppas dock att mailen ska fungera i fortsättningen, jag vet inte hur mycket som försvunnit hittills under året men jag vet med bestämdhet att en del gjort det, bara det är väldigt otryggt. Inte vet jag var problemet ligger men det är inte särskilt kul när vänner undrar vad som blivit av en eller tror att jag struntar i att besvara mail. 

Jag har nu på allvar sparkat igång min släktforskning och kör för fullt, försöker tyda skriften i gamla kyrkböcker, inte helt enkelt särskilt som det är stor skillnad mellan olika skrivare. Dessutom går jag en kurs i DNA-forskning för släktforskare och har t o m skickat in ett eget prov för test och väntar med spänning på resultatet. Det jag med säkerhet vet är att om jag inte tar mig i kragen kommer all min vakna tid att kunna tillbringas vid datorn.

Den där kragen har jag dessutom ändå varit tvingad att ta tag i senaste veckan. Jag har under en tid känt mig väldigt moloken, tycker inte att jag kan se meningen med och i tillvaron, delvis på grund av att jag inte har hittat någon riktig öppning på problemet jag försöker lösa. Tömningen av snickarboden! Det känns som jag stångar huvudet mot en mur av svikna löften och brustna förhoppningar, blir alldeles handlingsförlamad och dränerad på initiativkraft. Fast ibland kan också det komma stimulans på oväntat sätt, ett långt och stillsamt telefonsamtal från en god vän i söndags var förlösande. Vi talade helt kravlöst om sånt som vardagen består av, utan vare sig överdrifter eller märkvärdigheter men ändå storslaget och samtidigt  förtroligt  med stor värme. 

Hjalmar Gullbergs dikt säger allt

Människors möte

Om i ödslig skog

ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Det såddes ett frö av lugn och jag kunde förmå mig till börja dra i en liten tråd som lyckligtvis födde mer aktivitet. Jag vet ju att jag måste göra saker och ting omedelbart, att lägga på hög blir till slut ohanterligt. Det bygger i onödan på den inre stress som jag hela tiden känner, som jag helst vill bli av med eller åtminstone minska, inte cementera. Nu har jag en svag förhoppning om en öppning under den närmaste tiden.

Under tiden jag inte hade datorn tillgänglig hade jag tänkt skriva om sista gångerna jag var i stugan för säsongen, ena helgen fick jag vattnet avstängt och helgen därpå stängde jag butiken för gott inför vintern. Båda tillfällen i ett helt otroligt fint senhöstväder. Det blev helt naturligt att dela upp arbetet på två tillfällen eftersom jag var bjuden till Önnesmark på surströmmingskalas den senare helgen. Då åkte jag ner på lördag morgon med avsikt att bara ha en skön dag innan kalaset så när jag kom ner började jag med att tända en brasa och äta lunch. Sen blev det en timmeslång promenad i det underbara vädret, havet låg nästan helt stilla och så gott som alla stugor var tomma på folk.

Dags hala vimpeln 

 Jag blev lovad hämtning eftersom jag ogärna eller egentligen inte alls kör bil när det mörknat. Det var så fint dukat och ordnat i byastugan, kalaset jättetrevligt och tiden gick jättefort. Rätt vad det var var det dags för mig att bryta upp. Tusen tack till alla som bjöd på denna varma gemenskap och till min chaufför som så välvilligt ställde upp. Ni anar inte hur stor betydelse allt har för mig och jag är så glad att ni finns.

Vissnad kärleksört

Lågvatten

Vissen fägring

Långa skuggor

Höstvädret har hittills varit helt otroligt vackert, inte en enda snöflinga har visat sig, visserligen några kalla nätter, jag tror jag sett bortåt åtta minusgrader men idag är det "säcken", mulet, fuktigt dis-regn och lätt dimma. Riktigt sorgeväder som kan gå över till snöblask om det vill sig illa. Min dag lär jag ändå kunna fylla med någon form av aktivitet vid datorn!  Det tycks vara det enda jag har i huvudet just nu, mina handarbeten har fått vila länge nu och jag känner mig inte helller i stånd att sätta mig ner varken med en stickning eller virkning. Det är den här stressen som hindrar mig nu, kan inte förmå mig känna ro och avslappning. Det enda positiva är att det kan bara bli bättre tider så småningom.

Våran playa nästan tom .......

.......så när som på de sista entusiasterna (20:e oktober)