EN SORGLIG HISTORIA

Dystra tankar belägrar mitt huvud och jag tänker tillika att jag måste skriva någon liten harang, kanske jag får rätsida på tankevärlden. Jag hörde för ett tag sen på radion  en diskussion där  det refererades till ett uttryck av prof Ulf Linde som sagt att"jag skriver inte det jag tänker utan för att få veta hur jag tänker" vilket jag verkligen kan tycka stämmer vissa gånger, t ex som för tillfället. (Linde gick  för övrigt bort den 12 oktober 2013 /Vikipedia/ samma dag som min älskade Börje lämnade jordelivet)-

Eftersom det gått tämligen lång tid sedan förra inlägget ska jag referera till några händelser,  också sådant som  påverkat mig djupt och blivit  en del av min dysterhet. Dagen efter det inlägget redan mycket tidigt på morgonen, fick jag ett telefonsamtal, ååh dessa tidiga samtal som kan föra med sig så mycken sorg och bestörtning. Jag fick veta att Börjes bror somnat in för alltid under natten som gått, åtta månader mellan bröderna på en dag när. Döden , som vi alla vet ändar våra liv, kommer dessvärre aldrig väntat, eller åtminstone nästan aldrig. Inte heller denna gång, även om det var väl bekant att hälsan inte var på topp, och inte heller gick det att helt ta in. En människas liv berörs man av på många nivåer och det kräver lång tid att bearbeta, man förstår inte allt i ett sammanhang. När det dessutom är en närstående försvinner ju också en bit av ens eget liv, gemensamma minnen är för alltid avskurna, möjligheten att  samtala och gemensamt återuppliva det som varit är för alltid borta, samtidigt som man bär minnena inom sig som gnistrande diamanter. Det är svårt att ens se döden som en befriare.

Några dagar senare ringde en av mina bekanta som fått över teaterbiljetter och frågade om jag ville gå och se Norrländsk Passion senare på dagen. Naturligtvis accepterade jag detta, blev glad över att både få möjligheten att se uppsättningen och detta i sällskap. Det är/var en samproduktion mellan de fem nordligaste teatrarna, nämligen regionteatrarna i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten, Norrbotten och Sameteatern i Kiruna. En gigantisk historia där den röda tråden/temat var kampen mellan det lilla och det stora, makten och den enskilda utsatta människan på olika nivåer, både ur samhällssynpunkt och människa och människa emellan. I slutet av den länga  föreställningen  kom en samisk rap!!! som berörde mig i djupet av mitt hjärta, klumpen i halsen kom och tårarna trängde sig på. Tjyvsamhällets övergrepp på den samiska kulturen kan man väl kalla det och för egen del berördes det etniska och kulturella arvet. Jag har en kompakt samisk bakgrund så långt tillbaka som det går följa i den skrivna historien om samerna, min pappa var den första svenska inblandningen, Jag har inte växt upp i samisk miljö, däremot fanns en både självklar och respekterad tillhörighet och med en morfar som vid många tillfällen  försvarade samer som instämts till tinget i tvister med den bofasta svenska befolkningen, kom en medvetenhet om skillnaden i uppfattning om människors olika värde. Detta har haft till följd att jag aldrig någonsin har vare sig nämnt eller framhållit min bakgrund. Dessbättre blev jag både uppmuntrad och bekräftad av min sambo som alltid mycket stolt berättade om detta. 

Det har funnits tillfällen då oliktänkandet har skurit som vassa knivar i medvetandet. Jag glömmer aldrig den gången när invektiven med stigande röster haglade över samerna och deras beteende och jag fick till slut nog och fann för gott att lämna matbordet. Jag kan väl också avslöja att det bordet dukades aldrig mer igen, tyckte inte att jag skulle behöva lyssna till något sådant i mitt eget hem. Förundrades samtidigt över dubbelmoralen som avslöjades. Lyssnade för övrigt på  Jason "Timbuktu" Diakité, årets förste sommarpratare i radion, som pratade om betydligt allvarligare tilstånd men i grunden ändå liknande, delvis orsakat av rädsla för det okända, det obekanta. Han nämnde smärtan över tvingas lyssna på alla ord som han avskydde och medvetenheten om sin överkänslighet. Jag tror att det som sårar en människa på djupet också kvarstår som djupa ärr i  själen.

Nog om detta!

Sen kom då Midsommarhelgen, väderutsikterna var minst sagt dåliga men tänkte som så att jag åker ner till stugan där jag har min lilla oas, känner mig trygg, rofylld,lugn och harmonisk och att jag hellre sitter ensam där än hemmavid. Men regnet hade bestämt sig för samma sak och dessutom var det ytterst få varma grader. En ljuspunkt var dock att stuggrannen bjöd på en trevlig Midsommarlunch och just då kom också solen fram några timmar. Tömde regnmätaren på 11 mm när jag på söndagen åkte hem. Det var den absolut tråkigaste Midsommarhelg jag någonsin upplevt och jag frös ända in i själen.  Som om inte det var nog tog bensinen slut i gräsklipparen så bara halva gräsmattan blev klippt, och sen kom regnet tillbaka.  

Dessutom hade en tragedi inträffat. Fågelboet i rönnen som vi upptäckt, befanns rivet och plundrat, troligen av en hermelin som lär finnas i grannskapet.

Däremot så piper det dagen i ända i holkarna som finns på tomten.

Den här sommaren går väl till historien på grund av det obefintliga sommarvädret, natten som gick har visst till och med bjudit på frost på något ställe här omkring, förra natten syntes 0:an också inte så långt härifrån. Dessutom är dagen redan åtta minuter kortare, så nu går vi mot jul och vintermörkret.

Jag är ledsen att skriva så pessimistiskt men det är så jag känner. Jag sover illa, jag är jättetrött och går som i en dimma vissa dagar, kanske inte idag, dock jag vaknade i vargtimmen. Nu kan det ju ändra på sig efter ett tag tror jag men en viss tillbakagång är det trots allt.