UTMANINGAR

Nu har jag äntligen gjort det, alltså gått  min vanliga promenadrunda och det med mina Bungypump, och inte släpade jag dem heller en enda gång även om det bara blev minipumpar! 

Tiden blev en timme eller noga räknat 59 minuter och nu är min egen utmaning att komma ner ca 10 min vilket då motsvarar min tidigare normaltid. Det ska nog gå bra, tar kanske ett tag men kunde Kalla ta in 25 sekunder på sin mil så ska jag också kunna fixa det fast å andra sidan har jag  bara ungefär halva sträckan !!  Det var skönt promenadväder, solen som strax innan jag gick visade sig ett kort ögonblick skymdes av molnen men det är fullt dagsljus redan  tidigt på dagen och dessutom bara någon enda minusgrad.  Kom hem varm och belåten med mig själv, eftersvettningen bekräftade promenadens nytta, fast det kan vara lite besvärligt hålla uppe takten när man går utan sällskap, får liksom hela tiden mana på mig själv. Det finns ju en liten tävlingsviskare inom mig; rör på bena, sakta inte av, mera kan du, gå fortare och jag lyssnar lydigt till upp-/utmaningen.

Natten som gick sov jag i omgångar, varvade med läsning, det blev följaktligen en något senare morgon som kändes lite seg. Och vad hade jag kunnat vänta mig om inte just detta, jag hade under gårdagen trevligt besök av en nära bekant och naturligtvis rörde sig samtalet delvis om Börjes bortgång och saknaden efter honom. Vi tittade tillsammans igenom minnesalbumen och jag tycker att det känns skönt att även kunna dela  minnena från begravningsdagen, som blev så värdig och ljus med oväntat många deltagande gäster. Men......återigen, trots att jag är så tacksam över sådana lugna och stillsamma samtal, rör det mig djupt inombords. Tidigare under veckan när  det efter gympapasset var dags för avslappning la jag mig vinn om att lyssna noga och leva mig in i den lugna rösten som ledde oss, och vad hände? Jo istället för att ligga lugn och rofylld utan besvärande tankar kom det jag minst av allt anade. Bilden av sjukhussängen med en stilla Börje, utan hjärtslag, utan andetag, oåtkomlig och det kan jag inte acceptera. Mitt hjärta och min hjärna saknar tydligen den nödvändiga kontakten, jag vet ju att han definitivt är borta men inom mig...............
Upplevelsen överraskade och jag inser att det också är en utmaning, att fullt ut kunna sammanföra känsla och verklighet. 

För övrigt var jag väl alltså inte i sk rätt läge för att roas av Leif GW:s bok, tänkte mer att han fyllde på kassakistan med dravel och gammal unken polisjargong, han skriver ju i princip som han talar och då kan han ju visserligen vara både slagfärdig och roande men med den här boken är det åtminstone hittills tveksamt.

Fler utmaningar finns och hur jag än skruvat mig och hittat annat att göra så nu finns ingen återvändo, inser mig nu vara vid deadline. Det är rumsgardinerna som hetsar mig, men nu är fållarna pressade och symaskinen står beredd. Aldrig  någonsin har jag varit så svårstartad när det handlat om att sy, jag hittar hela tiden någonting nödvändigare! som jag kan göra och om inte annat så går det väldigt bra titta på OS och då rinner ju också tiden iväg rätt bra för att skjuta upp projektet. Mañana!!! I TV-soffan är jag, förutom tittandet, ivrigt upptagen av att göra slut på garnet jag inhandlade under Stockholmsresan. Även de allra minsta små sockorna försöker jag få lite knorr på och det har blivit flera upprepningar innan jag blir nöjd med resultatet och det kan också ses som en utmaning, visserligen enbart rolig men jag går med stort nöje in för den. 

Tiden har runnit iväg!!! Nu blir det en utmaning att få till en något försenad lunch. Sedan OS, dagens korsord och så den där symaskinsträffen som väntar. I kväll är det dessutom dags för ett gympapass, och vid mina fötter står en hungrig katt som manar på mig att servera hennes lunch, så nu hopar det sig ;)

PÅ GÅNG

Ska jag verkligen tro att någonting händer nu och kan det i så fall bland annat vara följden av Stockholmsbesöket, det känns som det bokstavligen blivit lättare andas, känner energi att företa mig saker och ting och någonting som liknar livslust. Det har liksom varit dåligt beställt med den känslan, trögt och glädjelöst, men det var till och med roligt ta sig an köket idag som mer eller mindre försummats vilket tydligt märktes  på dammiga olje- och vinägerflaskor som fått stå oanvända under lång tid. Det har varit si och så med matlagning också, för att inte uppriktigt säga att det har inte förekommit någon matlagning alls annat än enklast möjliga. Ätit har jag, menyn har varit spartansk men jag har i alla fall suttit ner vid matbordet och ätit min mat till skillnad från det jag hörde om någon som under mer än ett halvt års tid stått vid diskbänken och ätit. Sorgens ansikte varierar! Jag tror säkert att jag ska komma tillbaka till min vana med planerade måltider och varierad mat, det tar bara tid att återhämta det regelbundna vardagslivet samtidigt som det måste kännas rätt och naturligt - och jag ska orka . Men just nu känner jag mig verkligen tillfreds med min lust.

Däremot så är min koncentrationsförmåga skör, efter den lilla svackan jag märkte av i slutet av januari har jag haft problem att läsa igen, jag läser ett stycke och upptäcker att jag vet inte alls vad jag läst och får ta om det igen och igen. Det stör mig eftersom jag tyckte mig kommit igång med läsningen på ett bra sätt och faktiskt läst ut den bok jag började första dagarna i oktober.

Den här boken passade alldeles utmärkt att läsa med sina tänkvärda noveller, varje ord tycks vara vägd på guldvåg innan det fått ta plats i berättelsen. Tursamt för mig ligger fler böcker av Munro på bordet och väntar på att  läsas. Kanske lämplig sommarläsning!

Igår var jag ner till Akademibokhandeln och bytte till en ny bok i Låna och läs abonnemanget, Det blev Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif G W Persson. Han skriver ett lättläst språk så det borde gå bra komma igång med den. 

Då det var Alla hjärtans dag igår tänkte jag att jag skulle passa på att med lite blommor visa tacksamhet och uppskattning till mina goda vänner som på ett alldeles makalöst sätt varit ett stort stöd för mig de här svåra månaderna .....och det slutade med att jag blev bjuden stanna kvar på middag. Så trevligt med en stunds avspänt umgänge, och min tänkta middagsmat finns ju kvar till dagens måltid. 

En som tog det lugnt under gårdagen var Lila, månne trött efter nattpasset och hon vilade ut på mattes kudde!

 Själv såg jag bara hjärtan överallt t o m på lunchmackan!

Om någon lyssnade på Spanarna i radions P1 kanske ni uppmärksammade Jessica Gedins spaning Tala är silver, teckna är guld där hon nämnde ett konstverk på Liljevalchs Vårsalong av Linnea Dudley (reservation för stavningen) Ompaketering av ett SMS.

Jag råkade ta en bild av det av en lite mer privat anledning, men hon (Gedin) såg och talade om ett annat raffinerat budskap, lyssna gärna på inslaget.

Sen har ju dagen bjudit på otroligt spännande OS-rapportering. Damstafetten ofattbar det gick absolut inte sitta tyst när Kalla drog fram på treans växel nästan hela loppet och knäckte allt motstånd. Hur kan människan åka in mer än 25 sekunder på bara en mil? Ooootroligt starkt! och efter kom hockeyn med straffläggningen i matchen USA-Ryssland. Det var i och för sig det enda jag såg av den matchen men det räckte i alla fall för spänningen som blev på topp - igen. 

Nu återstår dagens middag och sen blir det stickningen, TV-soffan och OS kanske, mer tveksam om Melodifestivalstittande. 

Molnet av Prins Eugén

PÅ HEMMAPLAN

Ja, det är ett bra tag sedan jag skrev något inlägg här, och jag har ju varit borta på utflykt en hel vecka, åkte iväg söndagen den 2:a februari och hemma igen söndagen därpå, så nu när jag börjar landa i tankarna också, vill jag försöka summera vad som hänt under resan. Det har varit dagar med varierat innehåll och många intryck och möten.

Men....innan jag åkte hade jag en liten down-period, några dagar då det inte fanns något ljus alls i tunneln och självömkan tog över. Det var inte  alls bra eftersom jag känt mig bättre till mods ett tag och tyckte att mitt chocktillstånd lättat om än att saknaden blivit mer verklig.  Men huden är fortfarande tunn och det behövdes så lite för att jag skulle falla igenom. Då kom tankarna att jag ville bara lägga mig ner och bli omskött av andra, att jag vill inte, jag orkar inte stå upp. Men efter en sömnlös natt och några dagar till med många uppmuntrande ord på FB var jag på banan igen om än något stukad, inte lika säker som innan. Som tur var hade jag redan bokat resan till Stockholm några veckor tidigare, det var bara att packa väskan och ge sig av.

Hämtades på Arlanda av min brorsdotter Marianne,  vi åkte till hennes hem, träffade hennes man och den ende hemmavarande sonen och hade en skön söndagskväll. Vi gjorde också en lätt planering för dagarna jag skulle vara där. 

Heja SAIK!

Måndag åkte vi ut till Gustavsberg och gick runt, stannade på vägen därifrån för lite fika, gick in på en garnaffär och gottade oss bland alla inspirerande garner (och handlade)  och snart var den dagen slut. 


Jag kunde naturligtvis inte hålla mig från att börja stick så fort jag kommit hem på söndagskvällen.




Nästa dag stod ett besök på Valdemarsudde med en utställning om Carl Malmstens imponerande möbelproduktion på tur, gick en sväng runt i slottet och avslutade med fika i caféet. På vägen hem gjorde vi en sväng till Täby centrum  och slötittade lite, ingen shopping alls.


Onsdag som var sista dagen hos Marianne hade hon bokat biljetter till en lunchkonsert på Operan, det serverades sallad och skönsång till utsökt pianospel i Gustav den III:s café.

På väg mot stjärnorna..........

...tittar man gärna upp i taket

   



















Sen bar det iväg till Vallentuna och dottern Ulrika hemma med sin 9 månaders  son Hampus som stolt styltade fram på vingliga ben. På kvällen såg vi en film och så var det bara att packa väskan för dagen efter skulle jag flytta till nästa värdfamilj i Sollentuna. Vi hade så sköna dagar tillsammans och det måste också bli fler, vi har ju en relation att sköta om.

Den dagen gick vi på Klara Soppteater och såg en föreställning med Sara Riedel som sjöng texter av Kristina Lugn till ackompanjemang av piano och kontrabas Hon sjöng/textade bra, musikerna spelade bra och texterna var tänkvärt berörande och hela föreställningen en absolut höjdpunkt. Jag tror att jag måste läsa lite Lugn, har aldrig haft den tanken men blev helt fångad av innehållet. Vi strosade runt ett tag i Gamla stan, avslutade med fika, och gick upp till Östermalmshallen för lite matinköp innan vi åkte hem.

Fredag vandrade vi ett par timmar på Liljevalchs och Vårutställningen, konstarterna varierade stort liksom utställarna, den äldste över 90 år och den yngsta 19. Imponerades bl a av okonventionella broderier. 

Fåglar gjorda av aluminiumburkar

Petit point-broderi

Amigurumi

Om än inte hästen från Troja så åtminstone stor

Tändstickor med olika färger

Mera broderi

Schlagerfestivalslåtar

Kanske  befogat!

Inte heller missade vi fredagskvällens OS-invigning och lördagens spännande sprint med en enastående Kalla. På kvällen till Åkersberga för middag hos en av husets söner med familj och i och med det hade jag fått tillfälle att träffa alla i familjen vilket jag verkligen uppskattade. För att inte tala om hur trevligt och harmoniskt hela besöket var, kände mig så väl omhändertagen på ett fullkomligt naturligt och opretentiöst sätt - och då mår man bra och känner sig väl till rätta. Hoppas det blir fler tillfällen, en inbjudan till fortsatta besök fick jag med mig. En lite svårmodig tanke kommer dock smygande, hur ska jag någonsin kunna inte bara tacka utan också förvalta ett sånt varmt och generöst mottagande, det är stort för mig att känna så. Lycka!

När jag kom hem trodde jag att Lila skulle vänta vid dörren, men hon var lite avvaktande och jag fick fjanta lite extra för hon skulle hoppa ner från sin säng uppe på värmecentralen. Men sen spann hon och buffade och klängde sig fast på mig och talade om att jag var välkommen hem. Under kvällen låg hon på soffan intill mig och steg med jämna mellanrum upp för att klänga på mig = krama mig! Min grannfru, som skött om henne under veckan, berättade att katten inte hade inlåtit sig på några som helst vänskapliga närmanden, hade inte ens tillåtit någon enda klapp på ryggen. 

På Valdemarsudde köpte jag en kylskåpsmagnet där motivet är en något beskuren målning, Molnet av prins Eugén gjord 1896. Jag tycker att den är en värdig signatur för min blogg!!!!