RÄDSLOR

Frosten kom på besök i natt, försynt och väldigt svagt men temperaturen hade sjunkit ner under noll, men tänk så länge plusgraderna fått råda den här hösten. Under min promenad i skogen såg jag dock inget annat vitt än vitmossan som växt till sig otroligt mycket senaste tiden. Domherrarna som i går ylade överallt, tyckte jag, hade tystnat idag, ett svagt litet pip var det enda jag hörde. Har de kanske sökt sig till bättre matställen redan?

Apropå matställen tittade jag igår på Nicklas mat på TVn, han var på besök långt bort i öster i Ryssland, i Jekaterinenburg och kom i kontakt med en del av deras annorlunda kultur både yrkesmässigt och socialt. Det som tydligen gjorde starkast intryck var det ryska bastubadet åtföljt av ett avkylande snöbad, en skada för livet trodde han. 

Jag har svaga minnen från krigsåren, bl a evakuerades en hel by från östra Finland till Sorsele och människorna inkvarterades i samhällets alla tillgängliga lokaler, skolan, bönhus, kapell och t o m kommunalhusets sessionssal. Hur det var med kyrkan minns jag inte men troligen var den inte upptagen. Det byggdes en bastu för finnarnas behov vid älven och jag minns hur vi barn stod på Lillåbron och förundrat såg hur folk kom utspringande nakna ur bastun och kastade sig i snön. Eftersom vi fick lov från skolan under tiden var det lätt att få kontakt med de främmande barnen och man lärde sig snabbt finska ord, räkna på finska kan jag fortfarande! Sommaren därefter fick vi sommarlov först vid midsommartid. 

Rädd, nej inte alls, bara nyfiken på de jämnåriga,  däremot rädslan för nazisympatisörerna som fanns i samhället, de brunmålade flaggstängerna skrämde, men tack och lov var nyhetsutbudet begränsat till radiosändningar och tidningar och kloka föräldrar kunde lätt hålla undan den informationen. Trots det grodde en förfärande krigsrädsla, mörkläggningen och talet om spökflygaren som jag fortfarande i dag inte vet vad det handlade om , flyktingar och motståndsmän som kom vandrande över fjället från Norge och pappa inkallad, allt så konstigt och oron bland vuxna smittade säkert av sig. 

Jag minns inte att jag som barn var särskilt rätt för något speciellet förutom när stormen slet i stora granar. Däremot skrämde min mamma mig i sin iver att hålla mig "på den rätta vägen" för landsfiskalen. Kom jag i hans garn skulle jag bara få fiskben och vatten att äta, följden blev att jag undvek att äta fisk som dessvärre var dåtidens huvudsakliga föda. Nåja, det rättade till sig men ödet? gjorde att jag kom att arbeta på landsfiskalkontoren, och snart nog visste jag att det var människor som alla andra, med rädslor, fobier och egenheter som vilken annan som helst. 

I mötet med dagens polis har jag däremot fått mig en knäck, med andra ord blivit osäker på deras uppträdande. Dåliga dagar har alla men i tjänsteutövning bör det vara en plikt att inte låta det gå ut över motparten vilket tyvärr hände oss under hösten. Argt korthuggen med elak röst var den polis som skulle ge en tillrättavisning och tanken kom huruvida vårt samhälle nu har den polis det förtjänar. Kanske ungdomskravallerna som går i vågor numer till viss del provoceras fram av en aggresiv poliskår. Rädda? Rädda människor farliga människor? men i samhällets tjänst. Moralbegreppen förändras över tid, visserligen, men hur fort? Empati, ömsesidig respekt, engagemang och allmän omsorg om medmänniskan bör väl fortfarande gälla men hur är det möjligt att respektera nån som redan i förväg bestämt sig för att kväsa motparten=medmänniskan. Den maktutövningen gör mig rädd, vart är vårt samhälle på väg? Rädda människor blir tysta människor. Inte Kamomilla stad direkt!

Efter den här urladdningen är det säkert bäst att ta itu med garderoberna igen, började igår och det gick så bra så nu gäller det att få ordning på allt igen och kanske nån påse till Magnasyl i Byske, secondhandbutiken som finns till för invandrarna i samhället. Idén är berömvärd, låga priser och ev överskott används till någon aktivitet för invandrarna. Dessutom ordnas det svenskundervisning i lokalen, all heder åt den grupp frivilliga som ägnar sin tid åt detta jobb.

TANKAR

Indian Summer, Brittsommar, nog är det väl vackra namn på inledningen av vintern eller hösten som många upplever deprimerande och tråkig, men som det är ute just nu går det inte att tycka annat än att vädret  och årstiden är alldeles underbara. Soligt, bara någon molnslöja här och där, varmt (den tid på året när temperatur under 10° är det) och svag vind. 

Under skogspromenaden kändes det alldeles stilla, det enda som hördes var svaga ljud från trafik och något grävarbete längre bort. Som vanligt när jag är ute och går har jag ett pågående resonemang med mig själv, tänker att det och det ska jag skriva  om och försöker formulera mina tanker. När jag sen kommer hem har allt runnit bort, inte kan jag tillnärmelsevis komma ihåg mina tankegånger och inte blir det av att skriva heller. 

Det jag kom att tänka på idag var att i de senaste inläggen tycker jag mig bara ha skrivit om tröttande arbete men nog har jag haft annat för mig också, inga nöjen fast åtminstone trevlig avkoppling. Den födelsedagspresent jag fick omvandlade jag till ett årsabonnemang av Låna och Läs så nu har jag tillgång till 60-talet böcker att läsa under ett år. Inte ens hälften kommer jag att hinna med och alla är inte heller i min smak kan jag tänka. Den första boken  jag fick med mig hem; Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, är en debutroman av Katarina Bivald. 

Eftersom jag råkade vara in på bokhandeln samma dag som de bytte namn (till Akademibokhandeln) gav de 20% på alla bokköp och presenten räckte till ännu en bok; Stora boken om stickning och den ger fantasin en riktig resa! Fast sedan ett långt tag har jag snöat in på att virka, det var många år sedan senast då jag efter en intensivperiod tvingade mig själv att bryta mönstret. Det blev lite mycket av det goda, men nu njuter jag verkligen att tränga in mig i soffhörnet med nål och tråd. Jag har gått med i en del handarbetsgrupper på Facebook och där flödar det av inspiration från kreativa människor och jag fastnade för ett sjalmönster som just nu går som löpeld. Originalmönstret från http://www.ravelry.com/patterns/library/schultertuch---dreieckstuch  Jag hade ett nystan garn som jag inte hade bestämt  vad det skulle bli av och fann att det skulle vara ett lämpligt projekt och dessutom en passande present på en kommande födelsedag.

Jag planerar också att komplettera sjalen med ett par pulsvärmare.

För övrigt så är jag väldigt belåten över att ha putsat alla fönster och satt upp nygamla gardiner. Rummen som ska målas och tapetseras (påbörjas om drygt två veckor) hoppar jag över tills det är klart, misstänker att där krävs (vill jag ha) nya gardiner också. 

Det ska vara gott att leva!

       

RESUMÉ

Den omtalade och mycket utnyttjade kragen har jag numera dragit i så många gånger att den är väl i det närmaste utsliten men efter ett par veckors andningspaus tar jag förnyat tag i skrivandet. 

Nyss hemkommen från tisdagsgruppens promenad är en stunds stillasittande välbehövlig. Idag, första tisdagen i månaden, var det dags att gå på lokal för att äta lunch. Det blev Rinkside, restaurangen på Guldstadens arena, officiella namnet dock Skellefteå Kraft Arena! Vi är ju mer eller mindre ishockeynördar i den här stan, själv tillhörande de minsta men följer helt klart med lagets prestationer. Dessutom,  med målvaktstränaren i släkten och Robertsson boendes i grannskapet kan man ju inte undvika att intresset får en knuff. I dag serverades en smaklös fiskrätt och Biff á la Lindström plus  lite annat smått och gott. Mätt blev man i alla fall och promenaden hem uppför Solbacken var välbehövlig och vädret skönt. 

De gånga veckorna har varit fyllda av arbete korta stunder avbrutet av långa pauser, men med mitt sätt att angripa uppgifterna numera går det bra och jag känner mig belåten att ha slutfört den planerade dagsaktiviteten. Till att börja med fick vi hjälp med att klippa häcken som växt sin modiga meter även den här sommaren, så nu ser vi igen när nåt rörs sig på gatan utanför. Det gällde sen att skyndsamt ta ihop avklippet och lasta släpvagnen innan det spådda regnet kom. När vi var på avfallsstationen och lastade av kom en annan bil, också fullastad med trädgårdsavfall, och jag blev varse hur den personen stod och glodde på oss när jag lastade av. Det imponerade tydligen på honom eftersom han tyckte det var en knepig metod. Vi hade nämligen bottnat släpen med en stor presenning som kunde dras och rullas av med hela lasset i ett svep. Det var visserligen jättetungt men har man åskådare finns ju också det där lilla extra att ta till, det gäller att alltid ge publiken vad publiken vill ha! Det huserar nog en liten, liten apa i mitt inre, så som det troligen är för de flesta av oss. Jag kom att tänka på TV-reklamen från vår närbutik, ICA Maxi på Solbacken, då chefen Åke får beröm  och svarar: Jaa men jag har gjort det själv!

 I en annan reklamsnutt har han gått vilse i sin butik och hittar inte kontoret för "det är ju så stoort här". En anställd kommenterar hans dåliga orienteringsförmåga med "och varför tror du att han suttit i samma älgtorn alla år?" En dag när sambon som vanligt satt utanför kassorna och väntade på att jag skulle bli klar med min inköpsrunda, fick han se chefen ståendes, som det verkade, i funderingar och något tveksam. Min sambo som i sina ljusa ögonblick kan vara både slagfärdig och humoristisk sa "Hittar du inte hem Åke?" med ett gapskratt som svar. Reklamens genomslagskraft! 

Butiken har under det här året byggts om och moderniserats för ca 50 milj kronor till kundernas bästa kan man väl tänka, men jag har mina tvivel och kan inte alls förstå logiken i möbleringen=placeringen av varuområden.  Jag menar, barnkläder och blöjor grannar till bageriet med sitt bröd följt av delikatess- och fiskdisk därefter frukt och grönt i en enda röra. I andra delen av den jättestora lokalen ligger mejeri och frysdiskar efter bl a avdelningar för elektronik och rengöring/papper. Jag anser att i det här fallet har COOP-Forum lyckats avsevärt mycket bättre med sin stormarknadsplanering där matvarudelens uppläggning är klart mera logisk och sammanhängande. Men vi har 10 min gångväg till Maxi och 8 km genom hela stan till COOP så valet av butik är ändå lätt, säger en sen 50 år tillbaka insnöad och trogen cooperativ kund.

Under de här veckorna har vi dessutom beställt hantverkare för fortsatt renovering, nu blir det takmålning och tapetsering av ett par rum, tapeterna har valts och det återstår se om det blir så bra som det är tänkt. Det blir också till att möblera om en hel del, byta ut gamla möbler och behålla en del och en ny rumssoffa är beställd, allt bara roligt att se fram emot. En hel del jobb med tömning av skåp och packande blir det och så sortering/utrensning. Planen är att ha någorlunda klart till 1:a Advent. Först av allt är garderobsstädningen dock ett måste, allt tyder på att det kommer kallare tider och då är det inte bra om de varmare kläderna inte finns på plats.

En dag var vi ute i stugan och vintrade, utomhusarbetena har hela tiden fått kilas in mellan regndagarna och den dagen duggade det en del och stormen hård så det kändes helt rätt att avsluta säsongen. Det som förvånade mig var att den lägsta dygnstemperaturen där, 2,5°, var densamma under samma tid som hemma i stan, annars brukar ju det uppvärmda havsvattnet ha en mer gynnsam inverkan. 

Sommarblommorna som fortsätter blomma för fullt har ändå hamnat i komposten och krukorna har fyllts med ljung, bara en stor kruka på bron får fortsätta lysa upp tillvaron, men jag pysslar inte om den längre så de blommorna kämpar i motvind.

Att det kommit stora mängder regn märktes vid gårdagens morgonpromenad i skogen där stigarna var ännu blötare än någonsin under den gångna våren. Fredagsdygnet gav 42mm i vår regnmätare, det formligen öste ner så gott som hela tiden. Men nu är det återigen fina dagar och jag har t o m dristat mig till att hänga ut ett par maskiner tvätt som jag tror hinner torka innan nästa regn kommer. Lufttorkad tvätt så länge som möjligt är min passion, doften är oslagbar. 

För att återknyta till början av inlägget om pausernas längd i förhållande till den arbetsuppgift man tar för sig så kan jag bara konstatera att trots att jag lyckligtvis känner mig frisk och i god form så är orken kortlivad. Eller också är man som katten, explosiv i snabba ryck och sen tar det slut. Nja inte kanske supersnabb längre heller, men trött blir jag fort. Min tröst är ändå att så länge jag kan vila tillbaka kraften känns det fantastiskt bra. Alla återblickar på tidigare prestationer är enbart en glädje över att ha kunnat, nu gläds jag för det jag fortfarande kan åstadkomma.

VIVA LA VIDA