VAR SAK HAR SIN TID

Förebud om kommande värme och efterlängtad vår?

Dessutom kan jag emellanåt undra var tiden tar vägen! Får rådfråga Bodil Jönssons tidslexikon Vad är tid. 

Ett påstående som ofta hörs är att det tycks finnas en speciell pensionärstid som är riktigt nedslående nämligen att tiden räcker till endast en aktivitet - sak - arbete - förnöjelse per dag. Den vecka som passerat verkar ändå vara det sanna beviset. Att jag nu börjar veckan med skrivande är på sitt sätt ett resultat av den tidsbrist som uppstod föregående vecka.

En vecka som fylldes av ett jätteutbud av aktiviteter under Berättarfestivalen som pågick och som 10-årsjubilerade med många tillfällen  till underhållning. För min del blev det två heldagar på muséet/teatern.

Min uppväxtkommun var vald till årets berättarkommun och hade sin dag i onsdags. Promenerade i solskenet till Nordanå där akttiviterna pågick. Lyssnade bland annat till Fia Kaddik som med stor inlevelse berättade under rubriken Levande samisk kultur. 

Hon avslutade med en joik till sin dotter (eller kanske det var ett barnbarn) och jag blev så glad att lyssna till ett framförande som kändes riktigt och ursprungligt. Det var mycket starkt och  den form av joik som jag minns från min mormor som ofta joikade när hon i slutet av sin levnad var på väg in i en annan värld där hon levde sitt oåtkomliga liv. 

Sorsele poesisällskap hade tid på scenen under eftermiddagen och gjorde ett utomordentligt snyggt framträdande, proffsigt och med avspända aktörer. Det hela kompletterades av musik där den fiolspelande kvinnan imponerade stort.

I bakgrunden projicerades konst av Lligo Matson vilket gjorde föreställningen komplett. De medverkande vittnade om den stora glädje som genomsyrat förberedelseperioden vilket också fanns med i uppträdandet. All heder åt de medverkande och tack för beviset att i en liten 'utrotningshotad' kommun finns stor inspiration och företagsamhet. 

Jag träffade helt klart bekanta, bland annat en barndomsvän och vi fick tillfälle att både äta lunch och ta en fika tillsammans. Som alltid tycks de många årens uppehåll vara som bortblåsta när man träffas och vi hade fina samtal med varandra. Men jag glömde påminna om den midsommar när vi åkte iväg till logdans i Nedre Sandsele och det som hände på hemvägen. Jag väljer att berätta nu istället. I den ljusa sommarnatten när vi startat hemresan, hon körde sin VW, blev vi pinknödiga och stannade vid ett vägskäl där ingen annan syntes till, satte oss bakom bilen, gjorde våra behov och åkte vidare. Första dagen efter midsommar fick jag på jobbet höra hur poliserna berättade sin historia! De hade varit ut på trafikkontroll midsommarnatten och när det äntligen kom en bil, en VW, gjorde de sig beredda att stanna den. Men ..... bilen stannade självmant och ut kom två flickor osv..... De hade inte hjärta att slå till utan lät dem åka vidare. Erkände jag delaktigheten? Nej naturligtvis inte!

På lördagen var det dags för en ny vandring ner till stan. Då stod för min del en föreställning på Nordanåtatern  på programmet. Det var en musikalisk berättelse om en familjs öden och äventyr genom generationerna, nybyggare i en kärv tillvaro med umbäranden, kärlek och stora tragedier. Miljön var näraliggande och de medverkande gjorde ett känslosamt och fint framträdande som arrangerades av Jazzklubben Boston. Jag hade avsiktligt gått iväg för att hinna äta lunch på caféet, fick som extra plus ett trevligt samtal med bordsgrannarna. Efter att ha lyssnat på berättelsen och följt med tre musiker på En musikalisk roadtrip genom Nordamerika var min dag på muséet nästan över, tog dock en fika och förgyllde dagen med en Budapestbakelse. Lycka!

På lördagarna är det en hel timme mellan lokalbussarna och när det var hela tre kvart kvar til nästa buss började jag vandringen hem, tänkte att jag kommer nog hem ungefär samtidigt som bussen och vädret var skönt vackert. Min planering stämde nästan, bussen hann före med någon minut.

I slutet av vandringen såg jag en pappa som kom bärande sin tydligen alldeles nyfödda baby i famnen och tanken som kom farande var ett tidsperspektiv. Det slog mig att när detta lilla barn uppnått samma ålder som min idag är det redan på gränsen till år 2100 och hur kan det då vara i världen. Lägger jag dessutom till att min mormor föddes 1869 och dog ett halvår innan sin 90-årsdag blir perspektivet svindlande. Så lite vi egentligen vet om människorna och deras liv genom generationerna, det gäller inte bara nära släkt utan helt allmänt. Där är det en stor nödvändighet att berättartraditionen hålls vid liv. En dopgåva som kanske vore värdefull för alla är ett tidsdokument till den nyfödde.   

En gisten portfölj fylld med minnen

Det är väl få som kan berätta vad som hände, vad och vem som fanns, vad som pågick  i hur många avseenden som helst under sitt födelseår. För mig låter det mäktigt att få en berättelse i ord och handling tillgänglig.

Till sist - hur många har fått ett handslag som tack för att man betalar sitt fika?Jag har! Det krånglade med Swishen när jag skulle betala onsdagen eftermiddagsfika, servern var tydligen överbelastad för tillfället men jag fick beskedet att ta mitt fika och försöka om en stund. Stunden gick förbi och själv gick jag också. På väg till bussen slog tanken till, jag hade smitit från betalningen. Förargligt pinsamt. Nåväl när jag stod vid kassan på lördag kom ägaren, som jag handlar med i onsdags, förbi och jag bekände min slarvighet och att jag nu skulle göra rätt för mig. Det var då handslaget kom med påståendet att han INTE hade drömt elaka drömmar om mig, i motsats till mig där det skavt i samvetet.

Ska försöka knyta ihop den här storyn och ta upp tråden jag kastade ut i början. Med de här dagarna plus en heldag på folkhögskolan och tisdagsvandring med åtföljande veckohandling så fanns varken tid eller kraft kvar för någon städning här hemma. Det blev i stället söndagsnöjet med åtföljande soffhäng på kvällen i sällskap med sticknålarna där en ny socka kom till världen. Provade sticka från tån och uppåt.  

Socka nr 2 på gång

En aktivitet per dag uppfylld, eller hur? 

Knytblus på er alla!

VÅREN DRÖJER

Påskhararna på besök 

Ja så borde det väl egentligen inte vara nu, men det räcker med att titta ut genom fönstren för att konstatera att snötäcket är både heltäckande  - och djupt. Den här dagen börjar mulen och enligt prognos ska det dessutom komma mer snö på eftermiddagen och snöfallet tycks ska fortsätta för att på fredag bli ymnigt men nästa vecka, då kommer solen - och värmen. Läser man in det dåliga vädret i prognosen så får väl det vackra i än högre grad komma med. 

Den här väderbetraktelsen påminner mig om ett av Mark Lewengoods alltid lika humoristiskt allvarliga och träffande kåserier som handlade om svenskarnas besatthet av väder som dessutom ganska snart avslöjar nationaliteten när svensken befinner sig utomlands. Hans tanke var att om solen lyser kan man kanske förutsätta att den lyser på alla eller om snön faller kanske samma förhållande gäller medmänniskan ävensom att mängden är ungefär densamma. Inte kan väl den fallande snön bli en personlig kunskap och möjlighet att säga sig veta mer?

Själv kan jag bara hålla med, samtalsutbyten om väder och vind kan ibland bli rena fäktningsmatchen om vem som kan komma med den mest målande beskrivningen av vädersituationen. Kan bara tycka att vi alla kanske förhåller sig på ett eget och ganska privat sätt, antingen får vädret stå skott för missnöje och en evig klagan eller så väljer man att vara i nuet. Själv kan jag ha en speciell och lite udda känsla för riktig låg kyla, blir lite triggad och uppåt, bara man byltar på sig tillräckligt med varma kläder. Det kändes på ett sätt befriande när jag en gång hörde en person som i radion berättande om en liknande reaktion, kände mig tacksamt bekräftad i mitt annars så ifrågasatta uttalande.

Igår var den regelbundna gängprommenaden och som månadens första tisdag dags för lunch på annat matställe än kyrkans café, det blev Rinkside, hockeyborgens restaurang. När jag hämtade tidningen på morgonen såg jag att gatan utanför var en enda lång isbana som glänste i fullmånens sken.

Isgata

Promenaden gick oväntat smärtfritt om än svettigt, själv var jag försedd med mina Ice-bugs, flitigt använda så fort jag går utanför bron. Stavarna följde inte med, de kändes  bara bli i vägen när  jag efter lunchen skulle fortsätta ner till centrum för inköp av teaterbiljetter  till sommarens utomhusföreställning. Jag fick tag i de önskade biljetterna samtidigt som det var glädjande se hur mycket som redan sålts. Föreställningen, ja det är Rickard Lejonhjärta. som spelas i den naturskäna miljön vid Medlefors Folkhögskola.

På väg hem i bussen läste jag om Lill-Babs bortgång, det kändes overkligt på något sätt, hon är och har varit en så stor del av vårt artistliv och alltid funnits där, skulle liksom vara bestående. Jag råkade surfa in på sista avsnittet av Bonusfamiljen kvällen innan, har inte följt serien, och såg hela avsnittet. Överraskad av hennes övertygande insats, verkade lika naturligt som för övrigt hennes uppträdanden alltid verkade vara.

Det var också dags för Filmstudions filmkväll  och jag hoppade över veckohandlingen, vilade lite, åt middag och gav mig iväg ner till centrum igen, denna gång bussåkandes. Filmen som visades var Den syriska förlovningsringen, bra och trevlig film som visade på motsättningar mellan människor med ett konserverat hat till den andra sidans människor, allt och alla över en kam. 

Det kom mig att tänka på min nyss och äntligen utlästa bok Snö, som bl a har samma tema. Den boken är en av det mest intressanta och 'svårlästa' böcker jag kommit kontakt med. Läsningen har tagit oerhört lång tid och ibland avbruten av andra mer lättillgängliga böcker, hela tiden har jag i stort sett regelbundet repeterat senast lästa sidan för att fånga kärnan, meningen som dolde sig i texten.

Äntligen avslutad

Den kommer helt klart att ligga öppen för en omläsning. Ordet snö är i boken magiskt, förekom i stort sett på varje sida i oändligt många beskrivningar, dessutom titeln på huvudpersonens, poetens, sista diktsamling. Miljön är en liten stad i Turkiet och beskrivningen av det turkiska tankesättet oerhört ingående, med känslan av total oförståelse för omvärlden.

Nu har jag för första gången tagit tag i Sara Lidman, Nabots sten, och hon är inte heller särskilt lättillgänglig, mest beroende på språkrytmen och meningsbyggandet. Jag hör hela tiden för mitt inre hennes högläsning och tror nästan att boken skulle vara lämplig för just det för att bättre kunna förstå. Spännande är det dialektlexikon som finns i bokens slut, många ord behöver verkligen sin förklaring/översättning.

Påskhelgen rann förbi, vädret var verkligen ett riktigt önskeväder, sol från klar himmel och någon plusgrad mitt på dagen. Jag har nog aldrig längtat så intensivt ut till stugan som detta år. Det är i år trettio år sen jag för första gången var där, en påskhelg då det var mycket snö, som nu, vackert väder och luften tidiga morgnar fylld av orrspel. Istäcket var kraftigt och lämpligt för långa promenader. Vi hade satt på värmen en vecka tidigare i gamla stugan så det var varmt och skönt att komma dit. Det fanns ingen upplogad väg ända fram, och vi t o m drog dit teven på en snökälke. Min gamla katt Emma var också med och eftersom det när stugan stängts hösten innan satts ut råttfällor ville jag ta bort dem. De var orörda och jag tänkte att katten kunde råka illa ut om hon ville inspektera. Börje hade större bekymmer för att någon råtta kunde komma på besök. Jag litade mer på kattens jaktinstinkt och kontrade med att om något jaktbyte dök upp skulle hon säkert slå till. Jag vann! På morgonen efter låg ett villebråd nedanför Börjes säng som om hon ville tala om att 'jag gjorde jobbet'!

På Påskaftonen kom Börjes far på besök och han gladdes åt att se vår sysselsättning just då, vi båda sittande vid köksbordet jag med ett handarbete och Börje täljde i trä, en fågel. En örn som sedermera blev dekoration på väggklockorna han tillverkade. Efter att ha framställt en gjutform gjöt han fåglar i ett material han fått tips om av museet. Pappan hade med sig godis och en veckotidning till mig, en tidning som jag av nostalgiska skäl aldrig gjort mig av med.

Symbol för nostalgi, allt hänger ihop som hjärtan på en tråd

Detta med nostalgi är till viss del förödande, men det som väcker minnen och tankar kan också vara synnerligen värdefullt. Jag är ju nu den mesta tiden  sysselsatt med att gå igenom allt som sparats i åratal och som delvis är totalt bortglömt eller som nu senast obekant. Det har funnits en portfölj med innehåll från mitt föräldrahem som jag bävat för att öppna, varför kan jag inte sätta fingret på, men den har stått uppe på vinden helt orörd. På annandagen tog jag mod till mig, hämtade den för genomgång, som allt annat rensande är nödvändigt. Innehållet var synnerligen intressant då det bl a fanns tillhörigheter i form av brev från min morfars tid och några få från min farmor med en del tillägg av mina fastrar. Morfars brev var från hans två yngsta barn, min moster och morbror, som enligt min morfars mening inte var någon tillgång som hjälp i jordbruket på gården och fick åka iväg på utbildning. Min moster blev barnmorska och min morbror slöjdlärare, mostern i Göteborg och morbrodern i en förberedande finsnickarutbildning i Västervik. Han hade innan det gått en handelsutbildning vid Karlskoga Praktiska läroverk, men som han sa 'Nån kamrer ville jag inte bli'.

Så intressant läsa, dels glädjen i utbildningssituationen dels de ständigt närvarande penningbehoven. Antingen var det pengar till terminskostnader eller nödvändiga kläder. Bl a mosterns vita förkläden som slets hårt i tvätten och eleverna rekommenderades att skaffa sig många.  Morbroderns dröm om en ny kostym, 'det fanns så många fina i affärerna' en vädjan som han upprepade i ett par brev. De var ju unga då, mostern fyllde 29 och morbrodern var ca 25, tiden mitten av 1930-talet. Arbetet på respektive skolor var hårt och ansträngande men glädjen lyser igenom när mostern berättar om när hon för första gången  på eget ansvar  fick förlösa en kvinna, eller morbrodern berättar om inköp av träsnidarverktyg och jobbet med examensarbetet, en silverkista med många utskärningar. Men det fanns ändå tid för nöjen, bio- och cafébesök eller morbroderns beskrivning av den kommande julfesten på skolan, där han bl a skulle sjunga. Han berättar också att han lär sin rumskamrat att dansa.  Ungdomsglädjen är rolig att förnimma, jag är så glad över att  ha fått behålla en nära kontakt med båda under hela deras livstid. Uppskattar också att min mor behöll allt detta, mycket har ändå förlorat främst av min morfars omfattande korrespondens.

Den gamla portföljen blev till sist en riktig glädjekälla som höll mig sysselsatt långt ut på kvällen, men ska jag ägna så mycket tid åt alla tillhörigheter tar den här utrensningen alldeles för mycket av min tid. Jag springer på upprepade lägenhetsvisningar, som ständig trea i kön får jag finna mig i att åtråvärda lägenheter glider mig ur handen men jag önskar verkligen att jag hittar min pärla snart. Dels vill jag ha ett reellt mål att arbeta mot, just nu känns det som att famla i stort vakum, dels vill jag helst av allt få hela detta jobb, rensning, försäljning, flytt och allt som hör ihop med hela processen avklarat under sommaren innan hösten är här.

Nu har jag trots allt ändå förbrukat en stor del av dagen till skrivande, på något sätt en normaliserande handling, jag stannar upp, ordnar tankarna och känner mig på något sätt befriad. Apropå gårdagens gående så blev resultatet till slut icke föraktliga ca 13000 steg och snudd på en mil!  Det var inte illa med tanke på underlaget, ishalka, ojämnt och fruset här uppe där jag bor, inne i centrum med snö-och isfria uppvärma gator inga problem, i utkanten slask och tövatten som dock kan vara lurigt. 

I mitt sökande efter visdomsord fastnar jag idag för lite kattpoesi om kattens arbetet: Det sägs att ett dygn har tjugofyra timmar men jag är bara vaken tre och två av dem är övertid.

Skulle jag tillägna mig den tanken går allt överstyr. Som motvikt får jag se till att dra igång dagens aktivitet - genast!

Tackar för denna Påskhelg