100 MINUTER

Spirande morgonljus över älven, träbron och stans eget Manhattan

Det blev nu läge för en andningspaus och var kan den bättre tillbringas än vid datorn i ett försök att producera några rader om i första hand morgonens aktivitet. 

Förberedd som jag var, så var det ingen överraskning som mötte ögonen när jag drog upp persiennen i sovrummet; ett helvitt snötäcke! Det var inte heller bästa varianten, skulle väl i det närmaste kunna beskrivas som tjockt, vitt vatten. Tung utom all kraft för skottning, det räckte med ett krampaktigt försök att omedelbart sopa av bilen som jag lämnat stående ute. Tid för däcksbyte redan 07.00, det var bara att ge sig iväg i morgonmörkret genast efter frukosten. Inte något större problem men jag gjorde som läroboken en gång i tiden föreskrev, anpassade farten efter rådande vägförhållanden!

Eftersom jag skulle lämna kvar bilen på verkstaden hade jag redan tidigare umgåtts med tanken att bengå hem som passande morgonpromenad. Utrustad med vinterskor och stavarna som fått hänga med gav jag mig iväg på promenaden i det gryende morgonljuset och lätt regnblandat snöfall. Det var tunggått och stundtals snudd på halka,  'smetut' med annat lokalt ord. Farten anpassades även nu, kunde inte riktigt avgöra hur lång tid det skulle ta  att vandra frän Tjärn upp till Morö Backe men försökte tänka ut kortaste väg. Det gick bara fint ända tills det blev dags för stigningarna upp från älven, getens berg var krävande och en liten andningspaus behövdes uppe på toppen. Undrade lite över namnet  Getberget, om det endast var getter som tagit sig upp där eller om det funnits någon hage för smådjur på bete där fordomdags. I vilket fall så då började jag närma mig kända gångvägar och kände så att säga hemmavittringen. Vinterns-höstens första plogsväng hade kommit igång, såg och hörde surrande traktorer. På gångvägen mötte jag en som tog upp hela bredden, det vara bara att kliva rätt ut i terrängen. 

Varm och utmattad kunde jag låsa upp ytterdörren hemma och när jag kollade klockan så hade det gått exakt 100 minuter från start till mål. Det är samma tid som mina långpromenader runt bostadsområdet brukar ta. Jag kan erkänna att jag var nöjd och belåten med att ha genomfört min föresats.

Sen gjorde jag som jag brukar när jag behöver en paus efter en riktig ansträngning; rasade ihop i soffan med en kopp te  och macka till. Klockan var drygt nio när jag  en halvtimme  senare var var på tårna igen, fast  kände ändå för ytterligare en stunds stillsamhet och för mig kan skrivandet liknas med en form av meditation. Resten av dagen innehåller sovrumsstädning och bilen ska hämtas tillbaka. Kollade busstiderna, jag kommer definitivt inte att gå den långa vägen tillbaka idag igen, men åka buss tvärs över stan tar sin rimliga tid, eller ungefär lika lång tid som min promenad tog!

För övrigt så var det igår sista dagen på folkhögskolan innan en lovvecka. Då hade jag tänkt mig ta igen lite av det jag försummat under hösten, i första hand släktforskningen som har fått gå i stå, Men igår bokade jag in ännu ett viktigt besök nästa onsdag och det måste förberedas ordentligt, det får ta den tid som behövs. Med gympa, stickcafé och en filmföreställning kan jag tänka mig att dagarna bara rinner iväg. Eftersom jag ännu inte varit på Jazzklubben under hösten får jag passa på lördag den 4:e då besök av Johansson/Dölerud/Gulz/Danielsson/Leth står på programmet. Kommentaren på klubbens hemsida lätt förståelig: Vilket bandnamn! Ingen igenkänningsfeeling men eftersom Nordanåteatern bokats lär det vara nåt extra

Men nu får det väl ändå vara nog med vila och dags för ordentligt arbete. Dagens lunch, ugnspannkaka med ajvar relish och getost står på tur. Efter aftonens gympapass lagar jag en risotto med skinka och kapris till middag, sen kanske det återigen är dags för ett ras ner i soffhörnet igen och tevetittande. Ja, och så är det ju torsdagsbadet också. Hög tid att sparka igång om jag ska få nåt ur händerna idag.

MINNESDAGAR OCH ANDRA DAGAR

Fullmatade dagar, tröttsamma dagar trevliga dagar och dagar som jag sett fram emot med något som närmast liknar ångest men alla har runnit iväg. Efter en lång natt med god sömn (duntäcket på plats igen) känns det som jag landat på en behaglig nivå och med skrivarlusten uppväckt! Det långa uppehållet efter föregående inlägg har alltså sin förklaring, dessutom vill jag inte att bloggandet ska bli ett ok, ett absolut måste utan vara spontant. Jag vill kunna känna mig totalt närvarande i skrivandets stund. 

Det är närmast omöjligt redogöra för innehållet i de sjutton dagarna som förflutit, det får bli små inhopp i minnet och delvis mina tankar i tiden, som jag antyder i rubriken har det funnits dagar då tillbakablickarna dominerat. 

Fyraårsdagen efter min käre sambos bortgång den 12 oktober var den dag då jag återigen (en undran som aldrig lämnar mig någon ro) försökte förstå vad som egentligen hände. Jag inser att det kan jag fortfarande inte, inser inte att det som hände överhuvud kunde hända. Allt kom så fullkomligt oväntat, vi som pratade om framtiden eller egentligen sköt upp planerandet av den kommande födelsedagen eftersom åtminstone jag var helt övertygad om att han då skulle vara hemmavid igen. Vi hade aldrig något särskilt firande, vi ägnade i stället större uppmärksamhet och omtanke åt den som fyllde år. Vi uppskattade särskilt sjukhusbeslutet att behålla honom kvar över helgen, det fanns gott om plats och tillfället var välkommet för mer ingående inställning och kontroll av medicineringen.  Det som därefter hände innebar att hälften av mitt liv samtidigt försvann. Idag har jag ändå kommit fram till en nivå då jag har intresse och lust att ta tillbaka små delar av det förlorade. Nya vänner, nya aktiviteter, bejakande av mina alldeles egna personliga intressen  gör tillvaron mer innehållsrik trots att den riktigt djupa känslan av glädje inte infunnit sig än. Uppfylld av glädje är ett önsketillstånd fortfarande dolt i framtiden. 

Eftermiddag! 

Jag tog en paus för att lyssna på Söndagsintervjun i radion, något som jag sällan missar. I dag med David Lagerkrantz som intervjuoffer, nervig, skör och skuggad av sin far den store Olof som fick honom att känna sig otillräcklig och att han inte tog skrivandet på allvar. Moderns transparens var en uppskattad ventil i hans liv. Hans slutord tyckte jag var både insiktsfullt och tänkvärt, att tvivlet är viktigare än självförtroendet. Han menar att personer med stort  självförtroende, uppfyllda av sin egen kunskap och prestation, stagnerar  medan den som tvivlar på sin egen förmåga  hela tiden utvecklas. Kanske något att tänka på för stora egon, Den som intervjuar, Martin Wicklin, är mycket skicklig i den rollen, inte långt efter den alldeles lysande Ann-Marie Rauer,  som är en annan favorit, en lågmäld intervjuteknik med djupt trängande frågor. 

Efter radiolyssnande blev det en långpromenad, det har blivit lite glest mellan gångerna senaste tiden och i dag var det ett underbart senhöstväder. Rimfrost som solen raskt smälte bort och många människor hade också sökt sig ut.

När jag kom tillbaka hem efter 100-minutersrundan smakade det särskilt gott med ugnsomelett med räkstuvning. Efterföljande vila med korsord och sen en snabbutflykt till djuraffären för inköp av kattsand och mat till den gamla damen, det var lockpriser idag så det var bäst passa på. Pyntade lite utomhus, hämtar hem gran- och enris troligen kommande helg. Ska också försöka att för en gångs skull sätta upp ljusslingorna innan snö och kyla gör det hela mycket besvärligare. En bra dag so far!

Men tillbaka till tiden som gått. Ett par dagar efter minnesdagen, då jag för övrigt gick till kyrkogården med blomma och ett ljus, kom dagen då sambon skulle fyllt 81 år och ytterligare ett par dagar senare var det dags att fira den gamla kattdamen som bor och residerar här. Lila fyllde 15 år eller omräknat till människoår skulle det också bli 81 år för henne!

15-årsdagen den 16 oktober

Hon poserade ........

... villigt en lång stund

Hon visar inga tecken på ålderdomssvaghet, får dagligen sin medicin som håller artrosbesvären borta, sover långa pass men gör dagligen (nästan) sina ofattbart snabba rusningar genom hela huset. 

Senaste veckan fick jag lov ta mig samman och noga hålla reda på allt som var på gång och tacksamt nog klaffade det hela utan mankemang. Städade och fejade så långt jag bara kunde inför ett avtalat besök, jag hade gruvat mig en hel del men kände mig väl förberedd och det gick så bra. Omtumlad och lite trött men efter en stunds vila kunde jag i lugn och ro förbereda mig för mina matgäster som dök upp under eftermiddagen. Jag bjöd på palt, en smuldegspaj med päron och mandelmassa  och slutligen kaffe med  kolakaka. Avspänt och trevligt som alltid i det sällskapet var det en värdefull avslutning av veckan och jag kände mig rofylld  och tacksam på kvällen. 

Det blev i och för sig en mycket tidig kväll och trots god sömn var jag ändå lite seg på lördag förmiddag som fick passera i lugnt tempo. På eftermiddagen dags för teaterbesök; Projekt Mamma! En enmansföreställning som i slutminuten resulterade i tårar och en totalt tyst och djupt berörd publik. Alla växer inte upp i dockskåp med tomtebolycka och att någon enda av dessa människor orkar leva vidare och göra något av sitt liv är starkt. Denna skådespelerska kunde på ett mycket imponerande sätt  förmedla sin historia, levande och närgånget. Det efterföljande publiksamtalet fungerade som en fin avslutning på föreställningen.

På mina promenader funderar jag ofta på vad jag skulle kunna skriva om och producerar manus i mitt huvud som dock inte går att återupprepa. Kanske jag måste ta till mig det råd jag en gång fick att tala in mina tankar. Många människor går ju och pratar i telefonen och att jag kan ha  ett annat syfte med mitt pratande märks ju knappast. Det var så under dagens promenad också men nu är den hårddisken rensat på sitt innehåll och det blir ett platt skrivande. 

Övergången till mer handfast matlagning blir således ganska lätt. Det blir lax, sockerärter, purjo, tomater och kokt potatis.

Mitt senaste stickalster som troligen knäckte min axel

En stund i soffan med stickningen, kan inte låta bli trots att min axel protesterar hej vilt,

och förberedelse för morgondagen innan sänggåendet då jag kanske läser några sidor innan jag tillåter John Blunds besök. 

1897 - 2017

Ett helt sekel mellan de två årtalen där det första är min fars födelseår, och idag är det alltså 120 år sedan han föddes i Backe, Revsunds socken i Jämtland. I morgon är det dessutom 54 år sedan han begravdes i Gillesnuole kapell vid sjön Storvindelns strand i Vindelälven. Det var också en mulen och grå, lite kylig dag men under färden ditupp sprack molntäcket upp, solen kom som en hälsning från ovan.

Jag tänker på min far som en varm, humoristisk, intelligent och charmerande person som när han gick bort också tog med sig svaren på de frågor jag önskat kunna ställa till honom nu. Ibland har jag poängterat för en del personer vilken förmån jag tycker de har som får behålla sina föräldrar långt upp i åren, att själv ha nått en viss livserfarenhet och mognad  för samvaron med den äldre generationen. Själv skulle jag om ett par år fylla 30 när min far gick bort och 13 år senare lämnade min mor jordelivet. Ensamhet har till stor del blivit min följeslagare. 

Den här veckan har flutit på bra, det har regnet också gjort, inte en enda uppehållsdag och de där vackra, sköna höstdagarna  med hög och klar luft har tråkigt nog helt och hållet uteblivit. Men nu har jag fått bra flyt på dagarna, har kommit in i en fungerande rutin tycker jag. Tisdagarna kan det bli lite snävt om tid mellan olika aktiviteter så den här veckan hann jag inte handla förrän på onsdag. Det var den sedvanliga promenaden med lunch på Scandic denna gång, hem för ombyte till yogakläder och efter den dags för middag innan kvällens filmförevisning. Jag hade dessutom bett min biokompis äta tillsammans med mig, palt från egen tillverkning. Filmen, I'm not your negro var en uppskakande historia, Jag blev djupt berörd, det kändes ända ner i min mage redan under filmens gång.  

På folkhögskolan tittar vi under historielektionerna på dagens konflikter i världen och det är ju inte heller särskilt upplyftande men det tycks som vi lever i en värld med en enda lång-evig konflikt. Allt hänger på ett eller annat sätt ihop som resultat av maktkamper, missnöjen över träffade överenskommelser och delvis felaktiga ställningstaganden som fått ohanterliga konsekvenser.  Man säger ju emellanåt att ingen föds ond men jag frågar mig varifrån ondskan kommer. 

Men jag får väl ändå lov säga att jag är tämligen nöjd med min dag idag, jag fullföljde mina planer vad jag tänkte mig kunna göra idag. Gjorde garderobsstädningen klar, den tog ovanligt lång tid i år och så såg jag  att om jag tog mig i kragen och rappade på lite skulle jag hinna städa kylskåpet innan det var dags för dagens gympapass. Så ut med alla burkar och annat diverse plus hyllor och lådor för rengöring. Hann precis klart innan det var dags att gå iväg till gympasalen i skolan och den gick ju särdeles lätt då. 

Regnet smattrar för fullt på altantaket men om prognosen håller så blir det några timmars uppehåll med tillhörande sol under morgondagen och då ska jag passa på att avsluta säsongen ute i stugan, koppla bort vattnet och annat som ska göras som vinterförberedelse. Det blir skönt få det gjort,med det usla vädret är det inte nåt större nöje att vara därute i regn och rusk och hårda vindar som redan börjat. Sen får jag ägna all min energi åt att rensa och delvis ställa i ordning här hemma.

Nu var det länge sen jag berikade ett inlägg med lite kattpoesi så det kan vara dags igen nu!


                                                              GUDARNAS NEKTAR

                                                         Slurp, slurp, slurp
                                                        Njut av den friska, ekiga tonen                          
                                                        Smask, smask, smask
                                                        Den söta frukten, plommonen
                                                        Slick, slick, slick
                                                        Den finstämda strukturen
                                                        Smack, smack. smack
                                                        Så komplext till sin natur
                                                        Tänk att vatten
                                                             kan smaka utsökt, magnifikt
                                                        Tänk att vattenkranen
                                                             bjuder nåt så rikt
                                                       Tänk så många år jag fått tåla snällt
                                                            det blask som du i skålen hällt