NY VECKA, GAMLA SPÅR

Måndagsmorgon och solen är på väg upp, aningen rimfrost i träden efter en natt med bortåt åtta minusgrader, kan kanske bli en ny, fin dag även om väderrapporten inte lät särskilt lovande. Hur det än blir med vädret så ska jag försöka återgå till mina gamla vanor efter en intensiv och innehållsrik vecka i storstaden.

En fredag för drygt en vecka sedan åkte jag i väg med 10-planet till Stockholm-Arlanda där min brorsdotter mötte mig. Hon föreslog lunch på något ställe på vägen hem och vi hamnade på Ulriksdals trädgårdscafè. Det är några år sedan jag var där senast och serveringen har vuxit till oigenkännlighet men jag säger bara, vilken mat!! Den vegetariska buffé som serverades var enastående smaklig. En extra bonus är blomprakten som kan beskådas i växthusen, den triggar igång köplusten, önskvärt vore att kunna montera vingar på växterna för transport hem. Även denna gång rörde sig Bo Rappne i lokalerna.

Efter en skön eftermiddag/kväll var det efter frukost dags åka till nästa  punkt på veckoprogrammet, barndop i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten. Kyrkan, byggd i början av 1960-talet, var sevärd med mycket ljus och rymd, framför allt imponerande och dekorativa fönster med olikfärgat konstglas. Det blev en otroligt fin feststämning med många gäster som efter dopceremonin samlades vid det dignande buffébordet med ett stort antal pajer av varierande slag. På aftonen åter tillbaka till brorsdotterns familj och en avslappnad kväll framför TVn och Let´s Dance. 

På söndag den stora tilldragelsen, Operabesöket med föreställningen av Glada Änkan, omskrivet och rosat av som det heter en enad kritikerkår. Den svarade mot förväntningarna, sittplatserna kunde ha varit bättre men tyvärr var de det enda som gick att få vid bokningen - före premiären! Jag kom på mig själv att dessvärre!! njuta fullt ut av musiken.

Dagen efter var det dags för den planerad träffen hos min skol- och barndomskamrat, den här gången utökad med som jag lite skämtsamt brukar kalla 'grannens lilla flicka'. Vi tre växte upp i husen intill varann men hon var några år yngre än vi båda andra och när jag flyttade hemmifrån var hon fortfarande inte vuxen. Så mycket trevligare att nu på gamla dagar fått lära känna henne, det finns ju en gemensam kärna i uppväxtmiljön och den är befriande att bära med sig. Att hon dessutom är en generös, underhållande och dynamisk person fylld av humor gör aldrig samvaron tråkig. Vi bjöds på en suveränt riklig och välsmakande måltid och det blev sen kväll innan uppbrottet. Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på samvaron och gläds över att få vårda den återfunna vänskapen.

Jag fick skjuts därifrån till min nästa värdfamilj där jag skulle sova och umgås resten av veckan. Till att börja med var tisdagen inbokad för besök på Thiielska Galleriet tillsammans med min kusinfru, upprest från Göteborg. Vi såg utställningen Konstnärlig blomstring, art nouveau från Rörstrand 1895-1920, som är det fullständiga namnet enligt utställningsprogrammet. Därifrån lånar jag också en kort beskrivning av utställningen: Den flora som pryder vaser, skålar, fat och urnor får möta verklig växtlighet i en effektfull iscensättning i salarna på Thielska Galleriet.

Passande nog åt vi lunch på Café Monica Ahlberg, inrymt i Bankirens badrum i huset. För min del en smarrig räkmacka. Medan vi satt där annonserades en visning av den fasta konstutställning som finns i huset och den hakade vi självklart på. En mycket talför och informativ guide visade oss genom salarna, en vandring som tog sin modiga tid bortåt ett par timmar. En liten kuriositet är att där finns den största samlingen av Edvard Munchs konst utanför Norge, hängd i den sk Munchsalen. Egentligen en tillbyggnad som gjordes när den totala konstsamlingen sprängde gränserna och fordrade större utrymme. Ett par våningar hög med ett enastående ljus uppifrån genom glastaket. med kaffe och apfelstrudel avslutade vi dagen på galleriet och åkte så iväg därifrån åt var sitt håll. För min egen del utvecklar jag min färdighet att ta mig fram med pendeltåg, bussar och tunnelbana i stockholmsgyttret och har hittills inte åkt bort mig men den dagen kommer säkert också fast med eget SL-kort kan jag ju kosta på mig oplanerade upptäckter.

Onsdagen, sista heldagen på den här resan, blev det stillsamt och gemytligt umgänge med mitt värdfolk, långpromenad i fint väder med en stark känsla av vår. Även hemresedagen torsdag hann vi med en skön skogspromenad i strålande sol till en mindre skogslycka där det låg en liten röd  torpstuga. Ett lugnt och skönt ställe alldeles i närheten av bebyggelsen men ändå så avskilt och rofyllt.

Så var en fantastiskt innehållsrik vecka till ända, varierande upplevelser, många trevliga möten, och hemresan gick fint trots den pilotens lilla varning för kraftiga vindar som han dessbättre i stort sett kunde undvika. Lila tog som vanligt emot med högljutt prat och intensiv kelighet. Jag hade förresten som kvällslektyr läst boken om Sjukhuskatten Oskar, en liten ersättning så att säga. 

På kvällen hemma kände jag ett stygn av ensamhet, det fattades någon att prata med. Någon som jag kunnat delge mina upplevelser, få berätta helt enkelt. Eller om jag ska ta till ett par citat; Den som gör en resa har något att berätta och plussar på med HC Andersens Att resa är att leva!

Fast det finns ju aktiviteter här också, lördagens Jazzcafé var som vanligt välbesökt. Lokala förmågor underhöll förnämligt fast ett mer lågmält comp kunde ha förhöjt upplevelsen, en uppfattning jag delade med en del. Därifrån direkt till en treårig 'Spidermans' födelsedagskalas med vuxenmiddag. Det blev kväll innan jag kom hem igen, glad över dagen och den trevliga samvaron.

Fortsättningen av den här dagen kan bli en modevisning som Aktiva Seniorer anordnar, en nödvändig genomkörning på eftermiddagens gympapass, har ju missat tre! tillfällen, och med morgondagens grupppromenad är den vanliga vardagen igång i gamla hjulspår. Det är också bra, variation är uppiggande.

FÖDELSEDAG

Det är inte min födelsedag, det är inte idag utan det handlar om min blogg som igår fyllde fem år, fem år som egentligen känns längre än så, helt enkelt ofattbart avlägsen tycks den där dagen då jag vandrade till väninnan Kerstin som lovat hjälpa mig en bit in i djungeln av bloggar. 

Det var då det, all vår början bliver svår!

Jag hamnade där efter lång tveksamhet och en stilla dold längtan och skrev mitt allra första inlägg, Efter det trevande inlägget har  ytterligare 240 publicerats, inte ens ett i veckan över tid men trots det försöker jag hålla liv i flödet, jag har ju egentligen inte så mycket att komma med, små outvecklade tankeungar från en i stort händelselös tillvaro men trots allt finns ett pågående liv som jag försöker hålla jämna steg med i en förenklad harmoni.

Efter senaste inlägget har det snöat, snöat ännu mer och snöar återigen efter några dagars avbrott med en klart strålande sol och underbara vinterdagar. Det är betagande vackert i naturen just nu, all snö som fallit kombinerat med kalla nätter gör att allting är gnistrande vitt. Fast det finns en  baksida av snöandet, snöskottningen!  

Förra tisdagen var det bara ett tunt lager snö men eftersom jag skulle ut med bilen passade jag på att skotta på morgonen innan jag gick iväg på promenad. Veckohandlingen skulle bli storhandling och många tunga och skrymmande saker behövde fyllas på, bara kattsand väger dubbelt så mycket när den ska bäras. Dessutom hög tid att muntra upp blommorna med ny jord och en jordpåse är ju nästan omöjlig att få grepp på, ännu mindre bärbar så att säga. Allt tog sin tid, sen middag och sen rasade jag ihop i soffhörnet och gjorde en tidig kväll som utvecklade sig till en lång natt med störd sömn. Anledningen var att när jag hade lagt mig kom plötsligt en elak tanke farande; du har missat kvällens bio!!! Men hur kunde jag det, nu kom det där förargliga ältandet som jag parerade med att läsa. Klockan var kvart över två när jag sista gången kollade! Hämtade in tidningen vid halv sjutiden då det kommit lite mer snö men inte oroväckande mycket. 

Morgonen blev seg, jag såg att snöfallet blev tätare men kom mig ändå iväg ut på en promenad. Den skulle visa sig bli slitsamt jobbig eftersom det kommit så oväntat mycket snö, gatorna oplogade, bara någon enstaka gångväg plogad och det blev en mycket tung vandring. Till slut undrade jag verkligen om jag skulle orka hela vägen hem.

Hem kom jag, uttröttad, lunch. vila och mental förberedelse att ta itu med snöskottning för att åtminstone kunna ta mig ut från huset. Det blev ett av de tuffare motionspassen, orkade inte mer än halva garageuppfarten och en smal gång ut till gatan, sen var jag helt knäckt och avslutade projektet. Men det finns en glädje i allt, när jag kom hem efter kvällens stickcafé var det helt snöröjt och hela min garageuppfart var återigen tillgänglig. Min traktorängel hade varit där och fixat allt till det bästa!

Apropå glädje så på den länga, tunga promenaden gick tankarna till en fundering vad som kan upplevas som lycka. Det var när jag kom till ett ställe på gatan där troligen en långtradare passerat. Det var spår efter dubbla däck, lätta att gående hålla sig på.  Det var en lycka och så skulle  jag väl aldrig någonsin annars ha tänkt men nu var det ju så otroligt eländigt runt omkring. Alltså lycka kanske alltid är ett tillstånd i förhållande till något annat ev. störande i omgivningen. Att det också finns något att glädja sig över, vad det vara månde. Då kanske det gäller att flytta fokus från eländet, och greppa de tunna halmstrån som kan finnas. 

En annan lycka var när jag efter gårdagens lunch inne i centrum passade på att gå till bokhandeln. Jag hade nämligen missat köpa en bok som jag sett fanns i reakatalogen. När jag frågade efter Bodil Malmstens sista diktbok Det här är hjärtat, svarade det solskensglada biträdet att hon skulle titta efter och ....... det fanns ett ex kvar och glad blev jag för då var det ju mitt. Hennes elegi är berörande.

Det är märkligt egentligen vad som påverkar en, det fick jag ännu en gång anledning att fundera över i samband med gårdagens film, Mr Gaga, som handlade om israelen Ohan Haharin, dansare som skapade ett nytt "dansspråk" : Gaga. Jag blev helt tagen, så djupt att jag kom på mig själv undra om jag över huvud taget andades samtidigt med reflexionen att den moderna dansen var ett ansträngande sätt att slita hårt på kroppen. Filmstudion bjuder på varierande och intressanta, engagerande filmer. Nästa gång handlar det om ett folkmord av armenier i Turkiet, En vansinnig idé. Dessutom har filmen Sameblod gått upp på biografen och visas förhoppningsvis under så lång tid att jag hinner se den.

Idag tar jag en lugn och eftertänksam dag, sätter kanske om någon blomma, promenerar, mitt mål på 10 000 steg/dag är fortfarande inte uppnått men eftersträvansvärt. Bara att gå på.