BARNDOMSHEMMET

Efter  om och men och många uppskjutanden kom jag äntligen i onsdags iväg till min barndoms- och uppväxtbygd, Sorsele. Förra året hade jag anledning att vid ett par tillfällen vara där, träffade släkt och vänner och kunde bara konstatera den stora betydelse uppväxtmiljön har, glädjen att träffa och prata med folk från samma bakgrund, känslan av att prata gemensamma upplevelser och om välkända människor som en gång fanns. Det finns en otrolig trygghet i dessa minnen, en trygghet som jag aldrig hittills kunnat förstå att den fanns. 

Detta var hemma för mig.

Jag åkte buss dit upp, det var riktigt dåligt väder och ju längre inåt landet vi kom desto mer vinter och snö till skillnad mot regnet vi lämnade. Efter ett uppehåll på ca en och en halv timme i Arvidsjaur klev jag på Östersundsbussen som jag åkte med till Sorsele, där jag möttes av kusin Siv.

Vackra, vita vinterland

Långt därborta kunde jag skymta tornet på Sorsele kyrka

Under de två dagar jag skulle stanna där hoppades jag att kunna få träffa mina kusiner, förutom min värdinna tre flickor på 94, 87 och 80 år!  

Kusin Elly, 94

Vi var bjudna på middag hos den äldsta och vilket gästabud det blev, hon har alltid varit välkänd som en riktig matmamma och takterna sitter fortfarande i. Måltiden toppades av nyfångad börting från Vindelälven, sagolikt gott.


 Senare till kaffet kom också den nygjorda kaffeosten fram och då var saligheten nära, jag tror att gamla smaksensationer sitter kvar i gommen för evigt. Kvällen blev sen, framåt halv tolvtiden såg värdinnan en aning sömnig ut så vi ansåg tidpunkten lämplig för tack och godnatt. Det hade varit en lång dag för henne som klivit upp redan klockan fem på morgonen. Efter lite eftersnack kom Siv och jag oss i säng bortåt två och då gick det lätt och fort att somna.

Kusin Nancy, 87

Dagen därpå hälsade vi på hos de andra två damerna och bjöds på kaffe och godoppa och många minnen vädrades blandat med goda skratt. 

Det blev dock en sorglig avslutning på dagen då vi nåddes av ett dödsbud, mannen till en kusin bosatt i Skåne hade slutat sina dagar efter en svår sjukdom.


Dessa två dagar gick alldeles för fort, fast jag var så glad över att ha fått träffa kusinerna och att kunna umgås i lugn och ro och prata med varann. Stort och hjärtligt tack till alla.







Jag fick också tillfälle att gå in i mitt gamla barndomshem som var så varsamt och smakfullt renoverat med bl a alla gamla spegeldörrar kvar. Det är dessutom det enda av de ställen jag bott i under tidig barndom som finns kvar, tre hus har rivits och ett fjärde är nedbrunnet. 

Strax efter lunch på fredag var det dags att ta bussen tillbaka hem och  vinkades av på busstationen av Siv med dotter.






Eftersom jag kom hem sen eftermiddag på fredag åkte vi på lördag iväg för att tända ljus på gravarna. Det var stundtals mycket dimma, men när vi var på kyrkogården uppehållsväder och många människor ute i samma ärende. 

Vi passade på att göra en sväng förbi stugan för att plocka ris till adventspyntning och titta till stället att allt var i sin ordning.  På hemvägen tätnade dimman, ibland nästan inte möjligt att se vägen framför bilen och när vi kommit en bit norrrut var E4-an avstängd och vi hänvisades annan förbifart. Det första jag gjorde när vi kom hem var naturligtvis att kolla tidningen på datorn. Anledningen till avstängningen var en frontalkrock mellan lastbil och personbil som fattat eld och föraren omkommit. Alltid lika sorgligt och man tänker automatiskt på den familj som nås av ett sådant bud.