LÄTTJA

Nu saknar jag den rätta glöden, har faktiskt inte någon glöd alls, är totalt initiativlös och får inte det minsta lilla gjort. En mycket sorglig harang men det är precis så jag känner, allting är ju i min värld just nu totalt meningslöst, undrar bara var jag ska finna någon enda liten morot som jag går igång på. 

Efter min utflykt till storstaden med alla dess äventyr och möten tog det tid att återhämta sig, jag var faktiskt riktigt trött, men då har jag ju mitt soffhörn och min stickning att ägna hela min uppmärksamhet åt. Och eftersom jag började sticka av det i Uppsala inköpta garnet blev det en utmaning, jag som inte så ofta stickat mönster med flera färger ansåg mig behöva öva upp den förmågan. Övat och övat och dragit upp några gånger för antingen har jag stickat fel eller också blev det inte tillräckligt bra, så det har inte blivit så lång bit stickat. Nu är det vantarnas tur, den tillhörande mössan är klar sånär som på montering. Med tiden ska väl mönsterstickningen bli bättre hoppas jag.

Någon som kan urskilja katterna, tycker den ena ser ut som en flodhäst

Nå i alla fall har jag krupit ihop i det där hörnet så till den milda grad att skämsluvan nästan vuxit fast, så lat kan man bara inte vara (tur att ingen kom på mig). Men ingenting så ont att det inte finns med något gott med! Mitt knä har de senaste dagarna känts bra, nära nog helt och hållet, och det vill jag tro att vilan åstadkommit!

De senaste dagarnas halka har varit fullständigt livsfarlig, att gå ut efter tidningen i arla morgonstund en skräckupplevelse då tom gräsmattan var halkig! Men änglar finns ju som bekant så en morgon kom en på traktor med grusfylld skopa och grusade garageuppfarten och det var synnerligen välkommet. Och igår slog jag till och köpte ett par ice-bugs efter moget övervägande så att säga. I dag skulle jag testa dem och tog en promenad till affären. Vad är då det första jag gör? Jo, stiger snett på trottoarkanten och mitt onda knä fick sig en törn! Obs, jag föll inte. Allt enligt Murphy's law, är det inte halkan så finns det alltid något annat som kan ställa till det och innan jag var hemma igen var båda knäna lite ledsna. Återstår att se om det stannar vid bara förskräckelsen - det är vad jag tror också.  Skorna fungerade helt perfekt så nu är det bara att sätta igång med promenerandet! 

Det som också hände tillfälligtvis under promenaden hem var att all belysning plötsligt slocknade under några minuter och jag kunde då konstatera att det mörker jag tycker råder hela dagarna inte är så totalt kompakt. Jag hade också tidigare under dagen med ett halvt öra hört någon som i radion pratade om möjligheten för illasinnade krafter att mygla sig in på eltrafikens område och störa elproduktionen nu när mer och mer av elen hanteras via datorsystem. Skrämmande tanke och man får hoppas att det hela tiden pågående säkerhetsarbetet ligger i framkant.

Återigen måste jag ta upp tråden om självbestraffning som jag ibland tror att jag ägnar mig åt. Det är alltså helt omedvetet och sker inombords men jag undrar om inte mitt ovillighetstillstånd för tillfället handlar just om detta. Det är i så fall helt emot min  "normala" uppfattning. nämligen att bestraffning inte alls har någon positiv inverkan utan i stället föder och göder andra störande och begränsande tillstånd som t ex rädsla och otrygghet. Kontrasten mellan utflyktens alla positiva möten och upplevelser och den kommande julhelgen kan ha en viss del i det hela. Helst skulle jag vilja blunda och när jag öppnar ögonen igen kunna läsa 17 januari 2015 på almanackan. Då har då åtminstone ljuset synbarligen börjat komma tillbaka!

ADVENT

Ännu en gång ett jättelångt uppehåll i bloggen men det har sina naturliga orsaker. Redan i slutet av september bokade jag biljetter  för tio dagars vistelse i huvudkommunen, kändes väldigt länge kvar då men rätt var det var så skulle adventsstakar och annat som hör till ställas i ordning, ville ju ha det mesta=allt klart innan jag åkte iväg. Var redo för att åka fredag kväll den 28 november och sen rullade intensiva och innehållsrika dagar igång, till en början i Sollentuna hos underbara Eva och Torwald. 

Första av allt lördagens adventsbasar i Edsbergskyrkan där Eva var engagerad. Försäljning, gott fika och lotterier men inte minst de traditionella julsångerna som kyrkokören stod för bidrog till julstämningen, däremot gjorde inte vädret det med sol och gröna gräsmattor. 

Strax innan jag åkte hemmifrån hade jag fått veta att min västkustske kusin samtidigt skulle befinna sig i Stockholm några dagar på besök hos äldsta dottern. Eftersom det dessutom fanns en biljett över för mig till söndagens Adventskonsert i Katarina kyrka fick vi ett bra tillfälle att träffas. Det blev rena släktträffen, då jag också hann träffa mellandottern med sina två flickor innan de åkte tillbaka till 

Göteborg. Hennes man Christian, som samtidigt hade en spelning i Stockholm,  fick jag dock bara se på bild! Konserten var en storartad upplevelse, underbart vacker sång av många välsjungande körer, sällan har väl julsångerna klingat bättre och högre, och med pukor och trumpeters hjälp lyfte nästan kyrktaket. Kusinens dotterdotter Alva sjöng i en av körerna och jag hann också få krama om henne i pausen innan nästa konsert. På väg från kyrkan passerade vi Kim Anderssons rikligt blomsterfyllda grav och kvällen avslutades med middag på en liten grekisk restaurang. Testade  min förmåga att ta mig fram på egen hand via tunnelbana och pendeltåg i Stockholmskvällen. Så det var en Dag det!

Dagen efter hade min värdinna Eva bjudit min kusin Åke med sin fru Birgitta på lunch så vi fick tillfälle umgås ännu en trevlig eftermiddag vilket vi verkligen uppskattade väldigt mycket. På kvällen syjunteträff med Evas trevliga väninnor. Sen kom tisdagen då jag var bjuden på lunch till en klasskamrat bosatt i Solna. Vi gick tillsammans i åtta år i skolan och under sitt sista skolår bodde hon hemma hos mina föräldrar. Vi har inte träffats efter vår realexamen 1953 så det kändes spännande och skulle vi känna igen varann? Hon såg mig först, bakifrån, och sa att hon genast såg nåt bekant! Det finns någonting speciellt med människor man känt under barn- och ungdomen, det var alldeles uppenbart även vid detta möte. Samtalet flöt precis som vi träffats igår trots alla år och ett helt liv gått sedan sist, det var så fantastiskt trevligt att ses och lunchen var jättegod. Tusen tack för det Astrid! Ser fram emot att träffas igen!

Onsdag eftermiddag var det så dags för byte av värdfamilj. Dagarna i Sollentuna bara flög iväg och samvaron där är absolut den bästa tänkbara, naturlig, okomplicerad och mycket varm gemenskap. Min brorsdotter Marianne kom och hämtade mig för resa till hennes hem och resten av familjen i Östesrkär. Hon hade en arbetsuppgift att klara av på torsdag fm men sen shoppade vi lite och sen på kvällen var det dags för teater; Livet är en schlager på Cirkus. Den var fantastiskt bra och han, den där Gardell, är en underfundig mästare att med ord ge upphov till fortsatta tankar, konstens innersta budskap! Förpackningen var glittrig och storslagen, Helen Sjöholms och Peter Jöbacks röster är aldrig fel att lyssna till och Johan Glans med sina ordvitsar ett smått galet inslag.

På fredag en ny shoppingdag, nu till Fullerö handel utanför Uppsala, som inte såg så märkvärdig ut från parkeringen men inomhus tog utrymmena aldrig slut, alltid ett nytt rum fyllt med allehanda vackra saker öppnade sig. Som tur var hade jag att tänka på min  resväskas begränsade utrymme! Passade på att luncha där, bakad potatis med skagenröra och en riktigt smarrig skapelse till efterrätt. Sen en snabbtur in till Uppsala, köpte garn på Yll och Tyll till mössa och vantar. Mönstret som var oemotståndligt för mig hittade jag i Allers nr 50 och i går kväll började jag med uppläggningen till mössan. Estnisk fläta som är en helt ny, spännande utmaning för mig. På hemvägen svängde vi förbi Steninge slott utanför Märsta och julmarknaden i Stenladan, och det var inte så liten marknad heller. Två stora våningar fyllda med oemotståndliga, vackra saker. Det blev lite plågsamt att hela tiden tänka på resväskan men den räddade väl mig från att dra hem allt jag lockades av. 

Slutligen sista dagen, lördagen, då vi drog iväg till Drottningsholms slott. Det var julmarknad utomhus där med massor av stånd och hantverkare från olika delar av Sverige. Köpte vällagrad ost och getmese från Valsjöbyn, vad annars, och mitt värdfolk fick tillfälle tala sitt hemlands jämtska! Slottet var öppet för visning, vi gick en runda i de delvis rätt skumma gemaken med på sina håll gungande golv men med imponerande målningar, både jättestora tavlor och vägg/takmålningar. Vi avslutade dagen där  i slottskapellet med en halvtimmes vacker a capella-sång som stillade sinnet, mycket mäktigt. Fantastiskt att fyra  röster kan låta så stort! Det var redan mörkt när vi kom ut och vägen till parkeringen var upplyst av brinnande marschaller, det var så stämningsfullt och känslan från kapellet stannade kvar trots att det delvis var vattenpölar och lite geggigt på vägen.

Söndag, hemresedag, och  utmaningen att packa väskan och kunna dra igen dragkedjan men det gick det också. Den såg dock ut att kunna kalva när som helst. Vi hade en skön och avslappnad förmiddag, jag är verkligen glad att ha den här familjen att komma till. Hemma möttes jag av en katt som högljutt hälsade mig välkommen? hem, inte visste jag att hon hade sådana röstresurser. Sen var det kel och närhet hela kvällen och natten. Hennes mjölktrampande tar visst aldrig slut, undrar lite om katter kan gå i barndom!

Det har varit en jättetrevlig resa och jag kan ännu en gång konstatera att jag har fått världens bästa människor runt mig, så mycken varm omtanke, kärlek, medmänsklighet och allmän vänlighet har jag aldrig kunnat drömma om att få del av. Tack alla för allt, jag känner mig både omtumlad och så väl omhändertagen. Längtar till nästa tillfälle jag får att träffa alla igen. Men jag tror att alla intryck trängs i mitt huvud och gjort att jag haft lite svårt att koppla av, det har varit lite svårt att få till nattsömnen. Natten till igår somnade jag först på morgonsidan så jag i stället för att promenera tog bussen ut till Skeria där promenadgruppens höstsäsong avslutades med julbord på Älvy. Klämde till och med in min veckohandling på eftermiddagen och även "dramaten" blev välfylld och riktigt tung. 

Men nu är ordningen återställd, jag fick till och med fart på datorn igen. Den la av på måndag, eller det var egentligen routern som trasslade till det och jag blir så panikslagen och kan inte tänka alls när den inte svara på mina knapptryck.Jag saknar mitt ofödda barn! I natt har jag sovit både länge och gott och följt av en skrivande förmiddag känns allt i sin ordning igen. Lite lunch på det här och ett korsord bäddar för en nobelprisfylld eftermiddag och kväll.