Jag gick ett tag och grunnade på vad jag skulle ta mig för på min födelsedag och tanken på ett kalas var lockande. Jag höll koll på väderprognoserna och allt pekade på vackert väder så jag började planera för bjudning. Vanligt kaffekalas alltså. Mina sommarstugugrannar var upptagna men en av dem kunde komma. Mina närmaste, vänner och släktingar, inbjöds också och sen började jag baka kakor mm. Lite återupplivning skulle jag kunna säga för till allt annat som det senaste året legat nere hör också bakning. Och inte har jag heller riktigt bekantat mig med den mer än ett år gamla ugnen, det har bara blivit några sockerkakor. Inte för att jag någonsin varit "storbagerska" men nu blev det i alla fall några kaksorter, drömmar, kolakakor. esterbröd och hallongrottor, rulltårta fylld med jordgubbssylt+grädde och jättestora bullar. Pinocciotårta med körsbärssylt och grädde och en variation på densamma med choklad, fylld med banan och grädde.
De snälla och positiva gästerna lovordade allt men själv tyckte jag nog att vissa missar fanns. Bland annat de övergräddade bullarna; simultanförmågan försvann tillfälligt och eftersom jag diskade samtidigt som bullarna var i ugnen så .... ja, ja jag ägnade inte någon uppmärksamhet åt dem, tiden gick fort med mindre lyckat resultat som följd. Men goda bullar var det i alla fall. Sen var det där med tårtorna! Allt flöt på riktigt bra, lyckades få fram hela gästningen (nåja nästan då), njöt av allt beröm och satt själv tryggt och avspänt och umgicks med mina gäster. Härligt.
Eftersom väder var soligt och vackert hade jag dukat ute, kalaset började närma sig slutet och jag skulle bära in några kakfat och porslin. Då fick jag syn på tårtbesticket som låg framlagt och med skammens rodnad var jag tvungen påpeka att det det kommer mera, det finns tårta i kylskåpet också! Allmän munterhet över födelsedagstårtan som glömdes bort men aldrig har väl någon tårta blivit större överraskning. Fick rådet att vid nästa födelsedagskalas börja med tårtan, och varför inte, det förekommer ju middagar som börjar med efterrätten!
Hade lite tankar på förra årets födelsedag, då jag också var ensam i stugan, men den ensamheten var självvald. Hade en del höstarbete kvar att göra och Börje stannade hellre kvar och sov hemma, men han ringde tidigt på morgonen och gratulerade, kom sen och hämtade mig på eftermiddagen och vi fick kvällen tillsammans hemmavid. Veckorna som följde var oroliga med flera läkarbesök. De är svårt att tänka på den tiden, var ju så helt övertygad att allt skulle ordna sig. Det känns som om jag inte helt tagit till mig att han är borta för alltid, ibland, under mycket korta ögonblick, blixtrar det förbi att han kommer aldrig tillbaka och den tanken gör så oändligt ont. Den ständiga frågan varför som jag inte får svar på. Min övertygelse att vi hade många framtida år tillsammans kvar var så stark och så naiv, kan jag tycka så här i efterhand. Jag som upplevde att förhållandet blev bättre och bättre, att det växte fram en djup kärlek. Det är idag en smärtfylld lycka att tänka på. Jag tror också att stressnivån fortfarande är ganska hög, det alla tycker att jag är så aktiv och hinner så mycket, tror jag faktiskt är en följd av den eftersom jag somnar nästan omedelbar jag sätter mig ner. Det beror knappast på narkolepsi som jag ibland skämtar om, jo, jag tog ju tyvärr den där svinsprutan som ju nästan provocerades fram av expertisen och all påverkan.
Nu har jag också börjat den sedvanliga höststädningen eller kanske det hellre ska kallas vinterförberedelser. Sommarkläderna ska packas undan och varmare kläder ska fram, provas och sorteras. har sen många år tillbaka för vana att inför varje säsong se till att endast kläder som jag kan och vill ha kvar finns i garderoben och resten kastas eller går till insamlingar. Nu blir det väl kanske en garderob till som måste tömmas.
Åtminstone ytterligare en helg kommer jag att vara ute i stugan, på något sätt känns som om att just där hämtar jag kraften och framför allt lugnet. Älskar att gå omkring där och pyssla med olika saker på tomten, att sitta på en bänk och bara titta ut över havet och lyssna på havsbruset, uppleva soliga morgnar och den totala tystnaden, se en ekorre eller hare skutta förbi, allt en fullständig idyll. Det är en oändlig lycka och det pågående livet.
