Kl 06.45 för exakt fem veckor sedan väcktes jag av en ödesdiger telefonsignal, efter presentation och många frågor för att säkerställa vem jag var hade min oro börjat växa och jag fattade inte alls budskapet. Det var en läkare från lasarettet och till slut satte jag mig upp på sängkanten, frågande vad det var han höll på att berätta för mig. Svaret var rakt och koncist "Börje avled för 20 min sedan". Lusten att kasta ut den vidriga telefonen genom fönstret var stor men något sansade jag mig och undrade vad som hänt, och så gick det upp för mig att det som omöjligen fick hända verkligen hade inträffat. Chock, jämmer, ensam och vad att göra. Ringa de närmaste och väcka bästa väninnan, fruktansvärt att lämna detta besked, men det går inte att låta bli heller, men jag fattade ju nästan inte själv vad jag sa.
Under den här morgonen och fortsatta dagen fick jag också bevis på uppriktig, solid vänskap och kärlek genom det stöd och sällskap jag fick genast och vid besöket på lasarettet för ett första avsked. Allt så fruktansvärt svårt, femton timmar tidigare hade vi kramat om varann för att ses dagen därpå och nu fanns bara slutna ögon och en orörlig, fortfarande varm hand att hålla i. Ordet älskling kom inte över läpparna mer, han vilade bara så lugnt och harmoniskt i en annan värld. Väl hemkommen igen lämnades jag inte ensam, folk avlöste varandra under hela dagen och det var fantastiskt att stilla och lugnt kunna sitta tillsammans och samtala. Alla var vi ju lika chockade och beroende av varandras stöd. På sena kvällen var jag ensam=ville vara, men var knappt medveten om att gå och lägga mig, först mitt i natten när alla lampor runt omkring var mörka insåg jag att det nog var dags att försöka sova och det blev en kort natt.
Mina tankar omedelbart i början gick i banorna att vi som i så stor grad levt för oss själva kunde ha till följd att jag nu skulle bli ganska ensam, men det har visat sig vara raka motsatsen. Jag har fått så oändligt många bevis på deltagande, omtanke och stöd genom massor av brev, kort och telefonsamtal, besök, blommor och otaliga varma kramar, allt bevis på medmänsklighet. I det här sammanhanget kan jag heller inte låta bli att nämna fördelen med Facebook med möjligheten till snabba, korta meddelanden av olika slag som muntrar upp, ett enastående kontaktnät. Inte heller är jag ensam om att sakna och sörja Börje. Jag kan bara säga att allt detta bär och värmer, jag känner verkligen djup delaktighet i en gemenskap som jag nästan inte visste fanns. Men jag tänker också att utöver alla erbjudanden om hjälp som kan behövas får jag själv visa min uppskattning genom att anta och komma ihåg alla uppmaningar att titta in till folk när jag känner mig ensam och i behov att sällskap en stund. Antar jag inte en utsträckt hand kan jag nog inte heller i framtiden beklaga min ensamhet. Allt är ett givande och tagande.
Igår gick jag till graven med en dekoration och tände ljus, det var en värdefull stund, på något sätt kom jag närmare verkligheten och en lugnare nivå, en känsla som stannat kvar även idag. För övrigt har jag ägnat dagen åt att skriva tackkort till personer som inte nås av Norran men måste skaffa mer kort. Och dessutom blev det en sockerkaka också!
Hörde i morse Lisa Nilsson sjunga en låt av Ted Järdestad, kan inte låta bli att lägga in den texten
I den stora sorgens famn
finns små ögonblick av skratt
så som stjärnor tittar fram
ut ur evighetens natt
och i solens första strålar
flyger svalorna mot skyn
för att binda sköra trådar
tvinna trådar
till en tross
mellan oss..
så vi når varandra
i den hårda tidens brus
finns de skrik som ingen hör
allt försvinner i ett sus
som när vinden sakta dör
alla tårarna har torkat
till kristaller på min kind
jag har ropat allt jag orkat
allt jag orkat efter dig
hör du mig
kan vi nå varandra
i den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer
ändå har jag aldrig tvekat
mellan mörker eller ljus
för när månens skära bleknat
har allt pekat åt ditt håll
och från mitt håll
kan vi nå varandra
i den stora sorgens famn.
Det är inte bara årstiden som för med sig mörkare och mörkare dagar, för snart fem veckor sedan inträffade det som släckte ljuset i min tillvaro. Min älskade sambo gick plötsligt bort, helt oväntat. Han låg visserligen inlagd på sjukhuset men i en till synes helt trygg miljö var det ju lugnt, vi tyckte till och med båda att det kändes bra att han skulle få stanna kvar över helgen bl a för kontroll och inställning av medicineringen. Men.......det kanske är så att människans dagar är räknade och när tiden är ute hjälper ingen vård eller doktorer.
Veckorna som gått känns oändliga samtidigt som jag ibland undrar var de tagit vägen och hur jag kan leva utan att han finns här vid min sida. Tomrummet är nog världens största rum. Allt är ofattbart och helst vill jag inte förstå att detta har hänt. Jag koncentrerar mig på nuet, ett nu helt utan perspektiv och blir samtidigt nästan skrämd av mina egna reaktioner.
Det som gett dagarna struktur är allt praktiskt som ska ordnas, besök och samarbete med begravningsbyrå för begravning mm. Det har faktiskt gått alldeles utmärkt, tror att jag haft god hjälp av min erfarenhet av administration under arbetslivet. Allt blev helt efter mina önskemål och jag tänkte nog ibland att jag också haft hjälp från någon annan dimension för att allt skulle falla på plats. Överraskande var dock hur berörd jag blev av att välja musik, tårarna sprutade hela tiden när jag lyssnade. Det var svårt och jag trodde att det vid begravningen skulle brista totalt för mig, men då blev allt så värdigt, ljust och vackert, min sista gåva från hjärtat till honom.
Vi hade i mitten av september dessutom bestämt att det var dags att dra igång fortsättningen av renoveringen, ett par rum skulle målas och tapetseras och målaren var redan inbokad. Tacksamt nog med en veckas förskjutning som gjorde att jag hann tömma bokhyllor och skåp, skicka möbler till Second Hand och förbereda för hantverkarna.
Det tog ca en vecka innan det var klart och efter några dagars uppstädning kunde jag ta emot mina gäster. Alla flyttkartonger står dock ännu ouppackade, möblerna är mer som kulisser och den beställda soffan har heller inte ännu kommit. Den totala ommöblering vi gemensamt planerat ser ut att bli bra, det är bara så tråkigt att vi inte också får uppleva förvandlingen tillsammans.
Återstår diverse pynt, hänga tavlor, skruva upp lampor, kanske byta gardiner, sy nya stolsöverdrag och kuddar, det går säkert hitta på en hel del och det brukar också vara så att det ena föder det andra. Långa vintern har ju bara börjat och än så länge känner jag mig helt tömd på energi, de måsten som finns är tillräckliga, känner mig sanslöst trött vissa dar, det blir mycket sova i soffan.
Igår fick jag äntligen reda på var graven ligger så idag ska jag gå dit, tända ljus och stilla mig en stund där.
Jag ska försöka fortsätta skriva inlägg, kanske det hjälper sätta ord på tankarna som kommer, allt är så motsägelsefullt och nära nog obegripligt. Jag tror sorg är färskvara, tidigare upplevelser hjälper inte, möjligen finns spår i själen som väcks till liv igen och gör vandringen tyngre och jag måste gå hela vägen själv. Mitt största stöd finns inte längre.
