ÄNNU ETT FÖRSÖK

Morgonens rosa moln och ångan från värmeverket bådar en vacker dag

 

Som förklaring till rubriken ska jag avslöja att jag för en hel månad sedan gjorde ett tappert försök skriva men den dagen var inte min dag, kände inte det rätta flytet och kunde inte fullfölja det jag började på. Nu har det faktiskt gått två månader sedan förra inlägget och hela jultiden har försvunnit. Vi är mitt inne i en fantastiskt vacker vinter och vårsolen låter rikligt sina strålar värma oss. och själv börjar jag också tina upp.  Nu när jag ser i min backspegel inser jag att jag nog varit snudd på nedstämd, egentligen funkat väldigt dåligt i vardagen som bara fått gå. 

Jag började dagen med promenad när det började ljusna och innan jag var hemma igen kom solen. Ska ta upp vanan som jag la mig till med vid pandemins början, att gå minst 10 000 steg dagligen, det har blivit lite si och så under svartvintern. Det fullföljde jag med råge idag, eftertermiddagens fyllde kvoten till drygt 12 000, i dagsprogrammet Sofia-gympa och nog känner jag mig nu betydligt piggare än på länge. 

Jag hade så väl förberett mig för den ensamma julen på ett som jag då tyckte ett realistiskt sätt. Därmed också förträngt all julkänsla, det skulle ju bli livets allra första helt ensamma jul för min del och inga referenser fanns att tillgå.

Jul i vardagsrummet

Julaftonens morgon kom minnen av tidigare julhelger över mig med en kraft som fick mig både ledsen  och nedstämd men påminde strax  mig själv tidens situation och att det var på mitt eget ansvar att leva i den fullt ut och så gott det gick. Minnena från förr var ändå något att glädjas över även om saknaden efter alla bortgångna alltid finns kvar.  

Gick en promenad mitt på dagen till kyrkogården och tände ljus och det var många människor ute i samma ärende. Det var kallt men under en kort stund visade sig decembersolen som är sällsynt just på julaftonen. resten av dagen gick bra i sällskap med teven, julmaten hade jag beställt, dukade fint i rummet och festklädd i den nyinköpta klänningen blev det ändå lite julkänsla.  Till min stora glädje kom ett par videosamtal som bröt ensamheten. 

Efter den dagen flöt helgdagarna på utan större problem, Nyårsaftonen firade jag tillsammans med vänner och det blev både oväntat och mycket trevligt. Å andra sidan är det inte samma känslosamma förväntan på den dagen. 

Men som sagt, inte helt utan problem ändå, jag har verkligen inte känt någon större glädje, har mest gått på inneboende rutin, som med skygglappar. En ändring har ändå uppenbarat sig, om det nu är solen och ljuset som inverkar eller var jag så helt koncentrerad på att julhelgen  leva i nuet, och inte beklaga mig alls på något sätt, att det jag glömde bort var just att vara i nuet. Nu återvänder glädjen, initiativförmågan, fantasi och aktivitet i sakta mak.

Ibland tänker jag att den här pandemitiden förändrar oss lite till mans, tror absolut inte att det går återvända till att leva som vanligt. Vi lever det nya vanliga nu, de strängaste restriktionerna försvinner så småningom men vi tillägnar oss nya vanor och beteenden som troligen hänger med in i framtiden. Min tanke är också att det här är vår tids lungsot, vi kommer att få leva med detta virus som troligen inte kommer att kunna utrotas men  men att mediciner/vacciner för bekämpning kommer att finnas. Som med tuberkulosen som fortfarande finns på sina ställen i världen och kan blossa upp igen men att bekämpning finns. Det svåraste som jag själv upplever är bristen på socialt umgänge, säger jag som är den ensammaste bland ensamma. Under gårdagen pratade jag inte ett enda ord med någon annan människa med undantag för några korta hälsningsord vid ett möte under söndagspromenaden. 

Gårdagen, Alla Hjärtans Dag, bara försvann men jag gick en extralång promenad i soligt, vackert vinterväder, drygt 12 000 steg avverkades och kändes väldigt skönt. Resten av dagen kunde jag helt ägna mig åt min stickning. Jag har snöat in på att sticka vantar,

det började i mitten av december då jag gjorde ett par till en god vän, fick garn över som jag ville använda. Det behövde kompletteras och med fler färger har det  hittills blivit  sju par vantar 

 ytterligare två är på gång, varav det ena på bilden., det andra blir en svart-röd kombination.

 Fyra par har fått nya ägare och nu ska tre par färdigställas och tvättas för slutfinish.

Det svart-vita ska skickas iväg och behåller det röd-vita för egen del. Återstår att se när jag kan bryta trenden men än så länge har jag nya planer på andra färgkombinationer.  

Bilder på de första stickade paren.

Glömde fota det färdigstickade paret innan det åkte iväg

                                                   

Innan jul hade jag dessutom stickat en julstrumpa då det fötts ännu en liten  pojke i familjen där de övriga barnen - kusinerna redan fått varsin

                                                  Tomtesockar till en 4-årit liten gentleman 

Ett par böcker har också  blivit lästa, det blev lite svårt få tiden att räcka till i stickningskonkurrensen. Den ena, Julafton på den lilla ön i havet av Jenny Colgan,

var en spretig liten bok som inte engagerade nämnvärt vilket däremot den andra boken gjorde.

Det var en julklappsbok, Där kräftorna sjunger av Delia Owens, och fascinerande . Jag kan bara instämma med baksidestexten att den är  på samma gång en skrämmande skildring av gruppmentalitet i ett litet samhälle och en storslagen hyllning till naturen och att våga gå sin egen väg. Efter den var utläst hade jag en lånebok liggande att ta mig an  men jag gav upp.

Det är Peter Englunds Poltava, den är naturligtvis mycket välskriven och faktasprängd, men jag stod inte ut med att sida upp och sida ner läsa om slakten av människor i hundratal för att inte säga tusen- till och med tiotusentals i fullkomligt horribla förhållanden. Att det dessutom dränerade landet Sverige till fattigdom genom utskrivning av bönder och allt arbetsför manfolk., lantbruket förföll. De som berikade sig var överheten genom bl a krigsbyten. Med tanke på de omilda härjningarna mycket långt från äran och hjältarna som vi läste om i skolan i romantiserade berättelser. 

Att plocka bort och städa undan allt julpynt brukar ta sin orimliga tid utan tanke på tiden det tar att plocka fram allt, och jag vill ha extra allt när det gäller jul. För mig är julen det efterlängtade avbrottet i årets mörkaste tid. På min ytterdörr sitter fortfarande en tomte kvar och bligar - den sista - tror jag. Nu när fastan är inne bör hans tjänstgöring kunna få avslutas men han ser ju så snäll och välkomnande ut så det skulle inte förvåna mig om han klänger sig kvar ett tag till!