Nu bådar det inte gott för den här bloggens livslängd, mer än en månad sedan senaste inlägg och nu tar det emot. Saken är den att efter den ändring som skett så känner jag mig inte bekväm med att skriva inlägg. Jag kan inte hantera redigera inlägg och för mig blir det hafsigt, värre än vanligt och inte kul att skriva. Jag har en ovana att klicka iväg det skrivna lite för fort och vid senare genomläsningar vill jag putsa till skriften, ändra bilder kanske ta bort eller ersätta men där tar min kunskap stopp. Gör väl ett svagsint försök igen, egentligen längtar jag att skriva spontant men ibland för att inte säga ofta så skadar det inte att granska och ändra.
Nå i vilket fall så gick månaden november trots förvärrat Coronaläge med nya begränsningar och restriktioner för att inte tala om en nästan galopperande smitta i vår del av landet. Det lär knappast komma några lättnader i FMh:s nästa pressträff. Jag har ända sen adventspyntningen satte igång förberett mig på ett ensamt firande. av den anledningen bestämde jag att pynta och fixa allt till det yttersta så jag får omgivningen så stämningsfull som möjligt. Och sitta där i min julgrotta och fira med Lars. Jag måste säga att jag blev riktigt glad när årets julvärd presenterades, jag tror han kan förmedla julstämning, glädje och enkelhet, eller om man vill trivsam julafton. Nästa tanke var att ska jag nu sitta där så då ska jag också vara riktigt finklädd, för stämningens skull så att julaftonen inte blir en i raden av kvällarna, halvsovande i soffhörnet. Jag har för första gången klickat hem en klänning speciellt för julen
Jag kan också beställa hem julmat för kvällen, strängt taget ser jag nästan med spänning fram emot hur det blir.
För ett tag sedan träffade jag en bekant och vi talade lite om julfirande i allmänhet detta år och hon tycker att vi får ta igen allt vi förlorar till sommaren. Mitt svar kommer omedelbart: Nej vi ska inte ta igen något till sommaren, vi ska leva nu. Det är som det är, vi kan inte ändra så mycket men vi kan ta hand om själva och leva med de förutsättningar vi har. Vi har det bra, vi saknar att allt inte är som det brukar vara. Jag tänker ibland på min tidiga barndom när brinnande världskrig rasade nästgårds, hur oroliga var inte föräldrarna då, Dessutom saknades mycket förutom att de ekonomiska förutsättningarna var ytterst begränsade. Ransoneringen begränsade varuutbudet men i allt detta elände kommer jag inte ihåg att föräldrarna förde över sin oro på mig. Mörkläggningen. Visst, min far och morfar höll noga reda på frontlinjer mm på den världskarta som satt ovanför min säng, men det förstod jag inte mycket av. Och spökflygaren, som jag fortfarande inte vet vad det handlade om, skröna eller verklighet, ingen aning.
På järnvägen kom tåg med sårade soldater som vi någon gång tittade på men som sagt jag förstod inte. En senhöst evakuerades en hel by från östliga Finland till vårt samhälle med följd att vi skolelever fick fritt från skolan eftersom alla tillgängliga lokaler togs i anspråk; skolan, de olika bönhusen och till och med sessionssalen i kommunalhuset. Som 7-8-åring var det bara spännande med nya lekkamrater, allvaret och oron fick aldrig gro men för de vuxna var nog tillvaron helt annorlunda. det här har eller är inte på något sätt jämförbart med dagens situation annat än att det även nu är en oberäknelig fiende vi har och att längtan efter förändring växer hela tiden. Den möjlighet vi nu har är eftertanke, ifrågasättande av olika livsföreteelser och tillfälle till självkännedom och inte minst tacksamhet över allt livet ger.
Adventsstöket jag ägnat mig åt har tröttat mig, det har inneburit förnyade försök att hämta upp flyttkartonger från förrådet att tömma och sortera. Fördelen är att jag mer och mer flyttar in i min lägenhet och hittar hem så att säga, ingen nackdel men som sagt tröttsamt. Jag höll till råga på allt att förstöra min nattsömn , satt på kvällarna i soffan framför teven och somnade och innan sängen skulle intas var det ju en del stök , tömma kattlådan, byta vatten till katten och kanske t o m medicinera henne, tvätta mig och borsta tänderna gjorde ju att jag vaknade till livs och då blev det svårt hitta sömntåget. Mycket läsning på nätterna blev det som jag egentligen knappt tillgodogjorde mig. Började inse att det var en vana som inte var hållbar t o m magen reagerade och tappade sin regelbundenhet som vanligtvis är klockren. att ändra en vana är svart och kräver både beslutsamhet och diciplin. Jag är på god väg men inte framme än.
Mitt handarbetande har inte heller flutit på som tidigare, ibland har jag trott att förmågan flytt sin kos men att sova med sticknålarna i händerna är ineffektivt. Trots det har jag nu senaste veckorna presterat en julstrumpa (för tidig morgonjulklapp), ett par vantar och i går påbörjade jag ett par barnsockar. Jag höll mig vaken hela kvällen och gjorde en socka nästan klar, upptäckte en liten designmiss och fick riva upp några varv. Som bakgrundsmusik Beethovens 9:a, en konsertversion från London i 2:ans Kulturstudion på TV., vilsamt vacker musik.
Jag nämnde ju nyss nattläsandet och det var Nina Wähäs Testamente som fick min stora uppmärksamhet.
Hon vann Sveriges Radios romanpris i år och var i mina ögon en värdig vinnare. Romanen som egentligen till att börja med inte var tänkt som roman, utan egentligen en novellsamling, men enligt författaren upptäckte hon när de var avslutade att det skulle bli en roman ändå genom att lägga till övergångar mellan novellerna. Ett bra grepp tycker jag eftersom romanen lever hela vägen ut och det blir inget krystat slut i stil med att nu får det lova vara nog. Nu har jag Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sabarmati som korttidslån och får raska på lite extra med läsningen men det är inte något problem, texten för på ett naturligt sätt läsningen vidare.
Och då kommer jag osökt till det som senaste veckan tagit upp mitt intresse till hull och hår. En kväll blev jag uppringd av en journalist som fått rekommendation av en vän att kontakta mig. Det han hade att berätta resulterade i ett omedelbart NEJ: Inte till att ställa upp för intervju utan på grund av orsaken; Planerad nedläggning av vårat närliggande bibliotek. Att jag blev upprörd var bara förstadiet till mitt engagemang. Vårt bostadsområde är mycket välplanerat, ett av stadens största med boende där alla kategorier finns representerade. Dessutom finns ett flertal boenden för olika skeden av omsorgsbehov under livet. Tre förskolor, kyrka och hälsocentral tillika med apotek till att börja med men numera flyttat till handelsområdet där numera två apotek finns. En stor nybyggd skola 1 - 9:e årskurserna. En liten restaurang och en typ kioskbutik. I grannskapet finns dessutom en större mat butik. förskola och ännu en stor skola som togs i bruk under årets hösttermin där också en stor idrottshall finns. Det som saknas i vårt bostadsområde är en träffpunkt för vuxna i alla åldrar som inte omfattas av nu nämnda institutioner, kyrkans öppet hållande begränsas normalt till några timmar mitt på dagen ett par gånger i veckan förutom normal gudstjänstverksamhet. Biblioteket representerar en neutral mötesplats där förutom boklån finns möjlighet till uppskattad och välbesökt tidningsläsning, författarbesök, föredrag, bokcirklar, stickcafè. Barnhörnan besöks på kvällarna av mammor med barn ofta i vagn, allt främjar chansen till kontakt med andra boende som jag tror har stor betydelse för hemmakänslan i området. Ett av det viktigaste för hela området tror jag är gemenskap och sammanhållning, det är ju egentligen ett litet samhälle i den stora kommunen. Den stora kommunen som håller på att montera ner det område som byggdes upp med den allra bästa tänkbara planering. Utvecklingen i samhället i stort har fört med sig att bank och post som fanns här har försvunnit, den konsumbutik som fanns från första början hade den störst a omsättningen bland områdesbutikerna som ju tråkigt nog försvann i kooperationens omstrukturering. Vi har ju på ett par kilometers avstånd ett stort handelsområde som anses kunna trygga all vår köphunger. Mitt bidrag till bibliotekets fortlevnad blev ett litet inslag i tevens lokalnyheter. Det nedläggningsbeslut som förväntades dagen efter i kulturnämnden pausades, absolut inte för min medverkan men lokaltidningen fick stort gehör efter en liten blänkare om vad som var på gång. Det stora engagemanget gav beslutsfattarna skrämselhicka och pausen ska varda till in på det nya året. Min önskan är att många boende tar ordet i sin mun och ger sin åsikt till känna.
Varför har då detta hot mot oss alla boende kommit som en obehaglig överraskning? Jo det byggs ett nytt stort hus mitt i stan,
en jättekoloss som ska bli Kulturhuset Sara, omdiskuterat och med byggkostnader som skenar, byggbudgeten överskriden med miljoner. Staden behöver absolut utrymme för att all eller åtminstone största delen av kulturverksamheten som bedrivs får arbetsvänliga lokaler och scener för för utbudet. Vi har en egen teater i staden som är en stor förmån, stort musikutbud för att inte tala om turnerande underhållningar. Men det som får kulturnämnden att darra är att flyttningen av stadsbiblioteket blir alldeles för dyr för att kunna behålla bibliotek utanför stadens centrum , dessvärre ligger bilan inte bara över vårt områdesbibliotek utan även i andra delar av kommunen. Inte tycker jag att ändamålet helgar medlen utan nu planerar man till och med att slänga ut barnet med badvattnet. Ett motto som man ser och hör nu är ATT LÄSA ÄR ATT RESA, den här resan vill vi inte företa, det känns som en stor krasch under resans gång
Usch, nu kom jag in i ett flow, hoppas det ger sig snart, jag blir så trött av att endorfiner eller vad det nu är som flödar, veckan som gick var faktiskt tröttsam om än det är roligt när något tar upp en helt och hållet. Det gjorde också mitt planerade kolakok idag. Det är minst 25-30 år sedan jag kokade kola, å andra sidan var det många jular jag gjorde det. Trodde att det skulle vara en enkel match men det gick inte alls bra, Det tog lång tid. de termometrar jag hade till hands fungerade inte och kulprovet funkade inte heller. Jag höll på att bränna vid koket i kastrullen och när jag äntligen avslutade fälldes fettet ut, det kommer jag inte ihåg att det någonsin hände. Nu ligger kolaplattan på diskbänken och stelnar, undrar bara hur hårt det är på sluttampen. Tror jag ska lugna ner mig och avsluta dagen i soffhörnet, som vanligt, med sticknålarna i högsta hugg, jag bör kunna sticka den andra sockan klar.
Jag slutar orerandet här och nu, det blir säkert många ord och rundor innan sista ordet sagts, hoppas bara det ligger i rätt mun.
Tyvärr trasslar det för mig nu när jag ska föra över de senast tagna bilderna så nu ger jag upp. Jag blir inte så lite stressad av förändringar som jag inte hänger med i. Ytterligare en vink om att jag inte bör ägna mig åt något jag inte klarar av.
